Om äpplet Rambo

 

 

Ramboäpplen

Rambo. Det hörs på namnet att detta inte är vilket äpple som helst. Rambo är ett äpple med imponerande magomfång och en vikt som ofta överstiger 200 gram. Den plattrunda formen gör äpplet skönt att hålla i och när man för det till ansiktet fångar näsan den starka doften som bara kan beskrivas som härligt äpplig.

Det stora röda äpplet är fäst på trädet vid ett kort skaft – hur kan ett så litet skaft hålla en så tung frukt? Rambo har ett ljust kött som smakar av såväl septembersol som höstdunkel. Rambo är vackert, väldoftande, saftigt, krasigt, utsökt välsmakande.

Om du skär upp det imposanta äpplet ser du att det rymmer ett fåtal tunna och dåligt matade kärnor. Ja, en del kärnor är små som en fluglort. Det betyder att Rambo tillhör gruppen triploida äppelsorter som kännetecknas av kraftigväxande träd, stora blommor och frukter med ett ytterst välsmakande kött. Underbart goda och väldoftande Gravensteiner vars skal parfymerar dina händer är givetvis en triploid äppelsort.

Frukterna brukar vara stora men triploida Ribston, Rött Järnäpple och Rehnskt Bönäpple avviker genom att hålla medelstorlek. Det triploida trädet har en svaghet: blommornas pollen duger dåligt till att befrukta blommor på andra äppelträd och kärnorna, ynkliga att se, kan inte användas till att dra upp nya träd.

Den initierade läsaren påpekar nu att Åkerö och Melon inte heller visar mycket till kärnor och de är diploida äppelsorter, det vill säga att de har 34 kromosomer istället för det triploida antalet 51. Javisst. Åkerö och Melon rymmer bara några få utvecklade kärnor, men det finns något att lägga märke till: i dessa två fall är kärnorna knubbigt droppformade i motsats till de plattare, längre kärnorna hos triploida äpplen. 

 

Flertalet äldre äppelsorter har ett okänt ursprung. Vi kommer aldrig att få veta Åkeröäpplets sanna bakgrund. Om det tjusiga äpplet Rambo har vi dock vissa uppgifter. En undersökning av dess historia leder oss flera århundraden tillbaka.

Resa till Norra Amerika är en reserapport i tre delar som utkom åren 1753 – 1761 och skrevs av Pehr Kalm född 1716 av finska föräldrar i Själevad, Ångermanland. Han utbildade sig vid universitetet i Uppsala där han blev en av Carl von Linnés favoriserade lärjungar. År 1748 reste Kalm tillsammans med trädgårdsmästare Lars Jungström på en över tre år lång studieresa till östra Nordamerika. De blir borta i mer än tre år. Kalm träffar en prästänka, gifter sig och får barn men glömmer aldrig sitt uppdrag: att göra noggranna anteckningar om växter, djur, jordbruk, husbygge, familjeliv, sjukdomar, klädsel, indianer och mycket annat. Hur bygger man gärdesgårdar i norra Amerika? Hur behandlar man sjukdomar? För att bota malaria – frossan kallad – ska man svälja en bit stekt äpple omvirad med spindelväv, får Kalm veta.

Kalm och Jungström samlar hela tiden frön som de skickar till Sverige. Det ligger i tiden att kartlägga naturen med målet att finna nyttigheter som berikar människornas liv. Kanske ska dessa två upptäcktsresande hitta värdefulla amerikanska foderväxter, köksväxter och medicinalväxter som kan trivas i Sverige?

 

Efter förhandlingar med lenapeindianerna fick Sverige 1638 tillstånd att etablera en koloni på en udde intill Delawarefloden belägen mellan två tillflöden som gavs namnen Christina River och Brandywine Creek. Kolonin, som fick heta Nya Sverige, låg mellan Nya Amsterdam (nuvarande New York) i norr och de engelska kolonierna Virginia och Maryland i söder. Dit reste den svenske drängen Peter Gunnarsson 1639 tillsammans med brodern Sven Gunnarsson på båten Kalmar Nyckel.

Bröderna Gunnarsson blev därmed två av de tidigaste kolonisterna i Nya Sverige. Peter Gunnarsson tog sig efternamnet Ramberget efter berget med samma namn på hemorten Hisingen men ändrade det rätt snart till Rambo. Peter Rambo flyttade senare till nuvarande Philadelphia där han blev en betrodd man i staden, gifte sig med Brita Matzdotter från Vasa i Finland och fick åtta barn.

Pehr Kalm fick veta att Peter Rambo vid flytten till Nordamerika hade tagit med sig fröer, däribland äppelkärnor, från Sverige. Kalm berättar om detta så här: ”En stor del av de äppelträd, som nu finnas i detta landet, lära först ha kommit från Sverige. Mr Peter Rambo, en svensk, som bodde ned uti Racoon, berättade för mig denna dag, att hans farfar Peter Rambo, som varit bland de första svenskar, som kommo hit, har fört med sig äppelkärnor i en ask, dem han här planterat vid sin gård. Vid första nedresan hos Peter Rambo åt jag av de äpplen som leda sitt ursprung från Sverige”. 

Här ett annat utdrag ur resedagboken: ”Vi besökte i dag åtskilliga av de svenska, som här satt sig ned, vilka mådde mycket väl. En av dem vid namn Anders Rambo hade ett vackert stenhus 2 våningar högt, samt en stor trädgård där bredvid. Vi blevo allestädes mycket väl fägnade, och vistades över följande natten hos nyssnämnde Rambo. Vi kunde ännu ej märka det ringaste tecken till höst, mer än det, att åtskilliga frukter voro mogne, ty i övrigt stodo alla trän så gröna, och marken var så full med allehanda blomster, som här i Sverige vid midsommarstiden.[...] Trädgårdarna, där vi i dag har vandrat fram, hade ingen annan stängsel än låga gärdesgårdar. De voro dock uppfyllte med allehanda slags sköna frukter. Vi blevo i början halvhäpne, när vår vägvisare steg över hägnaden in i en av dessa trädgårdar, och samlade åt oss åtskilliga behagelige frukter. Ännu mera öktes vår förundran, när vi blevo varse, att ägarne ej en gång brydde sig om att vända ögonen på oss. Vår följeslagare lämnade oss till svar, att de här ej äro så nogräknade om något litet frukt som på många andra orter i världen, emedan de hava en så stor ymnighet därav. Vi märkte sedan mer än ofta, att de i Sverige och Finland äro mycket mera nogräknade om ett par rovor uti rovlandet än de här om de välsmakeligaste frukter”.

Hackspiten är ett stort gissel. ”Denne är skadlig både på Mayslandet och i äppel-trädgårdarna; ty han hackar sönder Mays-axen och äter upp äpplena. Somliga år infinner han sig i stort antal, i synnerhet där söta äpplen växa, dem han så uppäter, at ej mera än torra skalet sitter qvart”.

                      I Philadelphia får Kalm lära sig hur man lagar apple dumplins. ”Et sätt, huru en Äpplerätt af de Ängelska här plägar tilredas, var äfven detta: De taga et Äpple, skala det: göra så en deg af vatten, mjöl och smör, baka den tunt ut, och omgifva Äpplet dermed.  Detta bindes sedan uti en ren Linklut, lägges i en gryta, och kokas. När det är fullkokadt, tages det af, och sättes på bordet. Medan det är varmt skäres skårpan af på ena sidan. Derpå hafva de smör och såcker tilhopa blandade, hvilket lägges inuti, der Äpplet är, hvarefter Såckret, Smöret och Äpplet blandas väl tilhopa; då det är färdigt. De kallar detta Apple Dumplins.  Somliga kallardet Apple Pudding.  Det smakar rätt väl”.

Här en anteckning från 6 oktober 1749: ”Trä-gårdar voro i myckenhet vid Chichester. De stodo fulla med Äppel-trän, hvilka nu likasom suckade under sin börda af de många äpplen, hvarmed de voro belastade. Mästa delen af dem var vinter-äpplen, hvilka voro tjenlige at förvaras öfver vintern, och altså vid denna tiden mycket sura. Mäst vid alla bond-gårdar och andra gårdar här i landet var en sådan äppelträdgård, och den merendels tämeligen stor, hvadan ägaren hade god hjälp både til mat och dryck i sit hushåld för en stor del av året. Jag förundrade mig ofta öfver folkets kloka eftertanka här i landet. Så snart någon tilhandlat sig något nytt land, derest hvarken var hus eller upbrukad jord förut, var gemenligen des aldraförsta  göromål, at köpa sig unga äppelträds-stammar och anlägga en äppelträgård. Sedan började han först, at se sig om efter hus, och uptaga mark til åker. De visste att träden fordrade tid [...] Vid denna tiden såg jag allestädes vid gårdarna qvarnar, hjul, vältar och andra machiner, at krossa sönder äplen med, samt prässar, at sedan göra Cider deraf”.

Kalm säger inget om varför det var viktigt att plantera äppelträd med det allra första. Det var inte så mycket för att få äpplen att äta eller att laga dumplings av utan för att få råvara till cider. De svenska nybyggarna brukade dricka hembryggt öl men nu är cider den stående drycken för vardag och fest. Kalm träffar den 91-årige mannen Nils Gustafson som berättar att i hans barndom nyttjade ingen av svenskarna cider och det dröjde länge innan de tog efter sina grannar engelsmännen, men det har ändrat sig. ”Nu för tiden äro här ganska få, som brygga öl eller dricka, utan de bruka gemenligen Cider”. 

I mitten av juni 1749 befinner sig Kalm i Albany: ”Äppelträn af åtskilliga slag sades trifvas här ganska väl, och bära så så skön frukt, som på något annat ställe i Norra Amerika. Mäst vid var gård på landet voro stora äppel-trägårdar. En art af äpplen funnos här, som voro ganska stora och tillika mycket välsmakeliga. Desse sändes om Höstarna som en raritet både til Nya York och andra orter. Af de kärnor jag af dessa samlade, och i Åbo i Finland sådt, har jag fåt up en myckenhet trän, som trifves ganska väl, och ej tagit minsta skada af våra Vintrar; men som de ej ännu har blommat, så kan jag ej säga om den frukt de här bära, vill likna den de hade uti Albany. På landet härom kring Albany göras hvar Höst af äpplen en mycken skön Cyder”.

Hur kan den här mannen, Linnés lärjunge, nyfiken och frågvis om allt han ser i det främmande landet, vara så förstockad att han inte ber sina värdar att få namnet på det stora och välsmakeliga äpplet som skickades som en raritet till New York? Var detta kanske det äpple som senare fick namnet Rambo? Vi kommer aldrig att få veta. Kalm intresserar sig mycket för äppelodling men han nämner inte en enda äppelsort vid namn i sin resedagbok.  

                         År 1751 återvänder Pehr Kalm till Sverige. Han gör ett längre uppehåll i Stockholm och visar ingen brådska att resa vidare till Uppsala. Det får Linné – som var en av initiativtagarna till Amerikaresan och som Kalm skriver om med största respekt i sin bok: ”Vår tids berömde Naturkännare Herr Archiater Carl Linneaus som varit min praeceptor i alla delar av Historia Naturalis, samt handledt mig med största ömhet och alltid vårdat sig om min välfärd” – att gå i taket. Linné skriver till sin vän Abraham Bäck, kunglig livmedikus i Stockholm, i en ton som blandar stark irritation med ömhet: ”tag eldbränder och kasta efter Prof. Kalm att han må komma oförtövat till Uppsala, ty jag längtar efter honom som en brud efter kl 1 på natten”.

 

De äppelträd med ursprung i en svensk kärna som Kalm mötte hos Peter Rambo, sonson till den förste Peter Rambo, måste ha varit 100-åriga. Där kan också ha funnits yngre träd ympade med de först uppdragna sorterna. Vi vet inte om Kalm fick smaka äpplet Rambo. Vi vet inte ens om den goda frukten fanns vid hans besök 1748. Det går inte att utesluta att äpplet Rambo har ett annat ursprung än en kärna från Hisingen. Någon i släkten Rambo kan ha satt en amerikansk äppelkärna som gav ett fint resultat, gett den nya lyckade sorten namn efter familjen och fört ut både träd och frukt till försäljning.   

Det kan också vara så att Rambo är en förkortning av Rambour.

Knappt har jag tänkt tanken förrän jag får stöd för den. Den amerikanske presidenten Thomas Jefferson är känd för att ha haft en stor fruktodling vid Monticello, den pampiga herrgården i Virginia som i dag är öppen för allmänheten som ett museum. Odlade kanske Jefferson ett äpple kallat Rambo? Har han uttryckt en åsikt om det äpplet? På fråga till Monticellos kansli blir svaret att Rambo inte förekommer bland de äppelsorter som dokumenterats av Jefferson och det finns inget som visar att den funnits i hans fruktodling. Däremot har personalen ibland tagit med Rambo i de äppelprovningar som man ordnar för allmänheten. Peggy Cornett, som har titeln curator of Plants at Monticello, det vill säga att hon är ansvarig för växterna vid herrgården, skriver så här om Rambo i sitt svarsmejl: ”It is a French apple variety with great antiquity, dating to the sixteenth century, and was referred to as Summer Rambour and Rambour Franc”.

Rambo är alltså liktydigt med en fransk äppelsort som stammar från 1500-talet.

I uppslagsverket The New Book of Apples, The Definite Guide to Apples Including over 2 000 varieties av Joan Morgan och Alison Richards från 2002 står detta: Rambour är ett franskt ord för stora, röda äpplen. Rambouräpplen har odlats överallt på den europeiska kontinenten och förekommer fortfarande i trädgårdar i Frankrike men blev aldrig populära i England. Rambour Franc är det mest kända rambouräpplet och det tros ha sitt ursprung i byn Rambour nära Abbeville, Picardy. Äpplet De Rambure som omtalas 1532 av botanisten Jean de la Ruelle kan vara synonymt med Rambour Franc även kallat Rambour d’Eté [det vill säga Sommarrambour] som fortfarande odlas i Frankrike.  

Jag letar upp Rambour d´été på nätet och hittar tre hemsidor med exakt samma illustration av äpplet – ett helt äpple, ett ituskuret äpple och en klunga blommor – men den attribueras till tre olika konstnärer: Henri Louis Duhamel du Monceau (1700–1783), Pancrace Bessa (1772–1835) och Pierre-Antoine Poiteau (1776–1854). Någon av dessa fransmän kan vara upphovsman till illustrationen. Det viktiga för mig är den exakta likheten mellan detta äpple och det som går under namnet Rambo: samma sköna runda form, samma djupa skafthåla och korta skaft, samma runda, lätt spolformade kärnhus och samma koniska foderrör med mittställda ståndare. Allt tyder på att Rambo och Rambour d´été är samma äppelsort. Visserligen är äpplet på den gamla bilden grönt med röda strimmor men äpplen muterar ofta och det kan vid flera tillfällen under århundradena ha uppstått röda mutanter.

The proof of the pudding is in the eating heter det i England. När hösten kommer behöver jag se och smaka Rambo och Rambour d´été  sida vid sida för att vara övertygad om att de är identiska.

 

Äpplet Rambo hat varit en vida spridd och omtyckt äppelsort i östra USA. År 1804 är Rambo medtagen i Domestic Encyclopedia och under de följande 100 åren förekommer sorten i samtliga amerikanska pomologiska verk av betydelse. I boken The Apples of New York som kom 1903 är Rambo självklart med. Man får veta att äpplets ursprung är okänt men att det har sitt namn från de familjer som förde ut sorten på marknaden. Äpplet har odlats mycket i Delaware, Pennsylvania och New Jersey och infördes till Ohio av inflyttade familjer från Pennsylvania.

I dag, skriver författaren S A Beach i The Apples of New York, är Rambo inte lika planterad som den var ett halvsekel tidigare. Sorten rekommenderas inte för kommersiell odling, men eftersom äpplet är så välsmakande menar Beach att Rambo säkert även fortsättningsvis kommer att planteras i hemträdgårdar. Fruktköttet beskrivs så här: Vitt med dragning åt gult eller grönt, fast, ganska fint, starkt krasigt, mört, saftigt, svagt syrligt, aromatiskt, gott till mycket gott. Särskilt passande som dessertäpple.

 

Ramboäpplets glansdagar som en ledande äppelsort är över, men i östra USA är det fortfarande en populär frukt vilket visas av historien om hur Rambo fick ge namn till en berömd filmhjälte. Författaren David Morrell  – född 1943 i Kanada men bosatt i USA sedan 1960-talet – är mest känd för sin roman First Blood som kom 1972. Bokens huvudperson heter Rambo men i den film som gjordes 1982 fick hjälten, spelad av Sylvester Stallone, ett förnamn och kallas John Rambo. Filmen fick en stor framgång och det gjordes flera populära uppföljare.

David Morrell, som var bosatt i Pennsylvania 1968 när han skrev First Blood, har berättat hur han kom att fastna för namnet Rambo: ”Jag kämpade med att hitta ett bra namn för min huvudperson. En eftermiddag sa min fru att hon hade köpt ett så gott äpple vid ett stånd. Jag smakade på äpplet och, ja, det var ett väldigt gott äpple. Vad heter det, frågade jag och fick veta att sorten kallades Rambo. Jag rusade till skrivmaskinen”.

David Morrell har också sagt att namnet Rambo påminde honom om den franske poeten Arthur Rimbaud vars dikt En tid i helvetet från 1873 stämmer väl med Rambos grymma upplevelser som krigsfånge. 

I USA finns organisationer som värnar om träd förknippade med amerikansk historia, historical trees eller trees of antiquity.  Rambo räknas som ett historiskt äppelträd, a vintage apple, och olika krafter arbetar för att bevara det. Vid Cornell University i New York finns en botanisk trädgård där man planterade Ramboträd år 1985. I september 2006 planterade den svenske ambassadören Gunnar Lund två Ramboträd vid American Swedish Historical Museum i Philadelphia. Samma år anlades en plantering med 50 Ramboträd vid North Dakota State University i Fargo, North Dakota. Träd av sorten har också planterats på flera andra ställen som har svensk anknytning, till exempel i Lindsborg, Kansas, och The Swedish Cabin, Drexel Hill, Pennsylvania.

 

Föreningen Swedish Colonial Society håller minnet av den gamla svenskkolonin vid Delawarefloden vid liv och Herbert Rambo, ättling till Peter Rambo, var i början av 2000-talet föreningens ordförande. På hans initiativ har ympris av Rambo skickats från genbanken vid Cornelluniversitetet, New York, till Sverige där det efter obligatorisk, årslång karantänvistelse och sanering från skadedjur kunde okuleras till 10 träd att sättas i svensk jord. Mattias Iwarsson, som varit i kontakt med genbanken, fick veta att det enda Ramboträd som finns i genbanken är den rödskaliga sorten Rambo Red Summer och det växtmaterial som skickades till Sverige kom från det trädet; de ansvariga hade inga uppgifter om sortens ursprung.

Den 21 maj 2007, en solig försommardag, var vi ett femtiotal inbjudna som såg den amerikanske ambassadören Michael M Wood sätta spaden i marken och plantera ett Ramboträd vid gården Lövsta i Funbo utanför Uppsala. Platsvalet bestämdes av att Pehr Kalm arbetade vid gården som föreståndare för ägaren Sten Carl Bielkes experimentträdgård före avresan till Nordamerika 1748.

Den närliggande gården Sävja har ägts av Linné och även där sattes ett Ramboträd. De som svarade för planteringen där var Pia Kalm, släkt med Pehr Kalm, och Ramboättlingen Marianne Sandels. Den senares förfader Andreas Sandel var en av de svenska präster som sändes över för att arbeta bland församlingsbor i den gamla svenskkolonin. Sandel kom att gifta sig med Peter Rambos dotterdotter Maria och paret flyttade efter några år till Hedemora i Dalarna.

 

Nu har Ramboäpplet kommit tillbaka till Sverige, sa Herbert Rambo vid ceremonin vid Lövsta. Men äppelsorten Rambo/Rambour d'été fann sin väg till Sverige långt tidigare. Det är faktiskt troligt att det växer åldriga träd av sorten på olika håll i landet. Gullmar Henäng presenterar Rambo i boken Fler svenska äpplen och nämner där att Späth & Söhne i Berlin, tidigare en av Europas största trädskolor, har sålt äppelsorten Rambo och företagets säljområde inkluderade Sverige. Rambo finns också med i Alnarps kataloger från 1893 och några år framåt. Under rubriken Nya äpplesorter i katalogen läser man detta om Rambo: ” Under vinterns lopp erhöllo vi från Nordamerika ympkvistar som vi förökat och erbjuda intresserade fruktodlare nu desamma på försök. Alla äro ettåriga och ympade på vildstam”. 

 

 

Referenser

Kalm Pehr Resa till Norra Amerika delarna 1 – 3, utgiven 1753–1761

Ny upplaga utgiven 1904–1929

 

Kalm P. Peter Kalm’s travels in North America. Revised from the original Swedish and edited by Adolph B Benson, with a translation of new material from Kalm’s diary notes.  Dover, 1966

 

https://dianecapri.com/2012/03/diane-capri-reveals-david-morrell-and-rambo/

 

Iwarsson, M. Kom Rambo från Göteborg? Pomologen nr 3, 2018

Henäng G, Näslund G K. Fler svenska äpplen. Sveriges Pomologiska Sällskap 2023  

Rosemary Russett x Muskatrenett

 

Cox Orange 

 

 

Analyser utförda av brittiska forskare har visat att Rosemary Russett och Muskatrenett (även kallat Margil) är föräldrar till Cox Orange, det supergoda äpplet som just nu går att hitta i välsorterade butiker. 

Rosemary Russet beskrivs i The New Book of Apples som konisk, svagt åsig, med lite rost på skalet här och där. Smaken beskrivs så här: intense, sweet-sharp taste of acid drops, not as sugary as Ashmead's Kernel. En illustration i samma bok visar ett medelstort, gulrött äpple. Rosemary Russett, med anor från 1831, skulle jag gärna vilja smaka. Frågan är om ett sådant träd går att hitta  i Sverige. 

 

 

Vem vet något om surkulor?

 

Bilden ovan visar surkulor. Så kallas dessa gula, starkt syrliga äpplen som odlas på Åland. Vad är det egentligen för något, frågar min vän Leif som skickat bilden. Har dessa äpplen ett annat namn, är det en känd sort? 

Jag vet inget alls om surkulor. Men det kan vara naturligt att sätta det namnet på frukt från ett träd som kommit upp från kärna och ger starkt sura äpplen. Det kan mycket väl vara så att det finns många kärnsådder på Åland med inte så söta frukter som fått heta surkulor.

Vet någon av läsarna något om detta? Var då snäll och hör av dig så att Leif kan få bli lite klokare.

 

Smalare sortiment hos svenska odlare

 

 

Det saftiga, krasiga Gravensteineräpplet inte bara smakar otroligt gott. Det har också en himmelsk doft.

 

Jag har förut skrivit om att det dåliga utbudet av svenska äppelsorter i butikerna. Svenska Dagbladet behandlar det ämnet på ett uppslag i dagens tidning. I en vanlig svensk livsmedelsbutik svarar inhemska äpplen för bara 15-20 % av alla sålda äpplen. Enligt Jordbruksverket  importerade Sverige  81 322 ton äpplen under 2022. Samtidigt producerade svenska äppelodlare 31 500 ton äpplen. Butikens storsäljare är Royal Gala, Granny Smith och Pink Lady; lägre lönekostnader – äpplen måste plockas för hand – kombinerat med större skördar per ha gör att importfrukten kan säljas till ett pris som svenska odlare har svårt att konkurrera med. 

Tycker du att det är färre svenska sorter i butikerna i dag än för 20 år sedan? Det stämmer. Henrik Stridh, vd för grossistföretaget Äppelriket, berättar att i början av 2000-talet tog företaget in 53 äppelsorter från odlare varje år, äpplen som gick vidare till butiksdiskar runtom i landet.  I dag har sortimentet krympt till ett 15-tal sorter. Till exempel Aroma, Ingrid Marie, Rubinola, Frida och Cox Orange finns kvar. Medan Katja, Summerred, Alice, Åkerö och Gyllenkroks Astrakan har försvunnit. Till och med Henrik Stridhs egen favorit Gravensteiner har fått lämna in. Han uttalar sig så här:

– De är galet goda. Gravensteiner är smakernas Rolls Royce. Men den är stötkänslig och blir fet på skalet när den kommer in i butik, det säljer inte. 

Även forskaren Kimmo Rumpunen är intervjuad i dagens tidning. Hans favoriter är Agnes, Folke och Cox Orange. Rumpunen rekommenderar Cox Orange för trädgård i södra Sverige. Det vill jag  kommentera. Jag odlade Cox Orange med stor framgång både i Sollentuna och senare i Sigtuna. Du som bor i Mellansverige, plantera Cox Orange som är ett fantastiskt äpple. Gravensteiner och Cox Orange är två guldklimpar i äppelvärlden.

Anna Hoffstedts 33 år långa jakt

 

Anna Hoffstedt, Uppsala

I dag upptas halva första sidan av Svenska Dagbladet av en stor bild på min vän Anna Hoffstedt och rubriken är Hon har smakat 257 äppelsorter.  Går man sedan till sidorna 24-25 får man läsa om Annas 33 år långa jakt på alla äppelsorter som nämns i Anton Nilssons bok Våra äpplesorter.  Ett par gånger  har jag här i min blogg listat äppelsorter som fattades henne och bett att läsarna skulle hjälpa till, om möjligt. Det har ni också gjort! Tack vare er och många andra fick Anna så småningom tag i alla sorterna i Antons bok. Ingen dålig prestation!

Svenska äpplen bristar i butiken

Det bristar, säger man i livsmedelsbutiken när en vara har tagit slut på hyllan eller inte finns att köpa in. Häromsistens var det katrinplommon som bristade – kanske hade skördarna slagit fel. Svenska äpplen bristar sorgligt nog alltid varje höst fast våra äppelodlare har massor med goda sorter att erbjuda. 

Min närmaste Icabutik i Uppsala säljer ett enda svenskodlat äpple, Santana. Lite bättre är det i livsmedelsbutiken vid Vaksalatorget. Där finns svenska Santana, Åkerö, Aroma och Holsteiner Cox, alla till 39 kr kilot. Åkerö är givetvis ett enastående äpple men av dessa fyra är Holsteiner Cox min favorit. Jag tar det kallt från glasverandan, skär i klyftor och njuter stort.  

 

 

Muskatrenett – ett supergott äpple

Vilket är det allra godaste äpplet? En knepig fråga som jag har fått många gånger. Det fantastiska med äpplen är att det finns ett stort antal sorter som bjuder en rikedom i smaksensationer. Därför finns det många favoritäpplen bland oss äppelvänner. 

Mantet är en underbar, tidig frukt som doftar himmelskt och smakar suveränt nedplockad från trädet men även som ugnsbakad. Just nu, när jag skriver detta, äter jag fasta, saftiga klyftor av Rossvik som är en otroligt god senhöstsort med smak av druvor. I går njöt jag av Maglemer som är precis lika sensationellt god och mångas favoritsort: krasig, saftig, aromatisk.

Säg att jag skulle förvisas till en öde ö med en enda äppelsort att njuta av. Vilken sort skulle jag plantera där? Förut skulle jag ha sagt Cox Orange som har en ljuvlig smak och en härlig fast konsistens; butiksköpt Cox Orange är god men den smakar ännu mycket bättre när man odlar den själv. 

I vår förra trädgård i Sigtuna ympade vi in Muskatrenett på ett träd och jag föll handlöst. Ett otroligt ljuvligt, smakrikt äpple. Vi fick vår ymp av en vän. Om man går in på nätet, kan man hitta sorten i någon plantskola någonstans. Muskatrenett går ofta under handelsnamnet Margil. Äpplet kräver dock minst zon 2. Har du en solig vägg att spaljera sorten mot kan det vara värt att göra ett försök även  i zon 3 och 4.

Gullmar Henäng presenterar Muskatrenett i boken Fler svenska äpplen. Han skriver att äpplet är en mycket gammal sort som odlades redan på 1600-talet. Bilden nedan visar en lite skrynklig, vinterlagrad Muskatrenett, det är tyvärr den enda bild jag har. 

Min godaste chutney

 

 

Chutney – en kryddad, sötsur fruktblandning – är något som engelsmännen plockade upp från det indiska köket under kolonialtiden. Nu är tiden att koka en stor sats chutney som räcker ett tag. Använd gärna äpplen av olika slag, söta såväl som syrliga. Frukten behöver inte skalas först.

 

ÄPPELCHUTNEY  (1,7 liter)

 

1,5 kilo äpplen

2 stora, gula, hackade lökar

4 stora, skivade vitlöksklyftor

4 dl farinsocker

2 dl äppelcidervinäger

2 apelsiner, skalade och skurna i bitar 

2 msk garam masala

100 g skalad, tunt skivad, färsk ingefära

1/2 dl gula eller svarta senapsfrön

1 tsk salt

 

Halvera äpplena från foderhålan ned till skaftet. Skär bort fodret och ta bort kärnhuset med ett kuljärn. Skiva halvorna och skär dem sedan tvärsöver i små bitar.

Blanda allt i en gryta. (Öka till 3 msk garam masala om du vill ha starkare kryddning).

Låt koka under lock i 45 minuter. Rör någon gång under tiden. 

Ös chutneyn i glasburkar med skruvlock. Bra presenter under hösten...

 

 

 

 

 

 

 

Pallfrukt till alla

Pallfrukt är ett ord jag snappade upp föra året. Pallfrukt är äpplen som trädgårdslösa kan plocka från kommunala träd i parker, från träd hos våra vänner och hos snälla människor som fyller korgar och ställer ut vid grinden. Tack vare givmilda själar i Uppsalas villakvarter har jag kunnat njuta stora, tegelröda Åkerö varje dag den senaste tiden.  

Lördag på Fyristorg

 

Varje lördag kan vi Uppsalabor handla spännande varor på Fyristorg i Uppsala: blommor, tomater, kakor, bröd, bär, svamp, skinn med mera. Vid ett stånd fångade vackra äpplen skyltade Sivol mitt öga. Vad var nu detta? En ny sort i Pomonas rike? Säljaren sa att det var hennes barnbarn Lovis som fått ge namn åt en kärnsådd som kommit upp på tomten. Sivol=Lovis om man läser det bakifrån. Äpplet smakade inte dumt alls. Om jag ska gissa på Sivols föräldrar lägger jag en slant på Åkerö och Signe Tilisch.

Goda kärnsådder växer upp hela tiden. Kanske kommer jag att möta sorter som Ekå, Nalla, Samot, Allimac och Atsa på Fyristorg i framtiden.

 

Äpplets Dag och Alexandra Smirnoff

Efter middagen i dag, Äpplets Dag, kanske vi äter ett favoritäpple och tänker på vilken lycka det är att så ljuvliga frukter kan växa i vårt kalla land.  Tänk också på den finlandssvenska pomologen  Alxandra Smirnoff som dog den här dagen för 110 år sedan.  Bilden visar Alexandra Smirnoff och hennes hund vid ett äppelträd. 

Detta är Agnes

 

Min vän Agneta hade en fråga: hennes frukter från Agnes-trädet var inte smakliga. Skulle inte äpplet vara supergott? Jag fick frukter, kontrollerade att det verkligen var Agnes och kunde sedan bara reagera med lovord: Agnes smakar verkligen mycket bra. Så varför var Agneta missnöjd? 

Alla människor har inte samma smak. Majoriteten av äppelvänner tycker mycket om Ingrid Marie och Aroma men just dessa äpplen lämnar mig kall, jag äter hellre andra frukter. Agnetas smaklökar gillar inte aromerna hos Agnes och hon kan välja att antingen skänka sin skörd till grannar som kommer att bli tacksamma (och kanske gengäldar med en äppelkaka vad det lider) eller ympa trädet med andra sorter.

I boken Fler svenska äpplen beskriver jag Agnes efter frukter som  Kimmo Rumpunen vid SLU skickade mig. Dessa äpplen hade inte rött fruktkött som Agnetas äpplen på bilden ovan. Här måste ha inträffat en trevlig mutation.  

 

Pressat hos musterierna

 

Musterierna har svårt att hinna med i höst, hör jag. Många, många står i kö för att få sina äpplen pressade till dryck. Dels har det att göra med att livsmedelspriserna är höga och människor givetvis vill ta vara på vad de har i trädgården. Dels beror den stora rushen just nu på att den långa perioden av torka i maj följt av en regnig sommar gjorde att många äppelsorter tyvärr brådmognade och har fallit ned långt i förtid. 

Det är förnämligt att få sina äpplen pressade och bekvämt förvandlade till en hållbar dryck. Men grannar kan också gå ihop om en mustapparat och pressa själva.

Sagolika Signe Tillisch

 

 

Det tunga, imposanta äpplet Signe Tillisch känns igen på sina fem kraftiga knölar vid foderhålan, sin ljusa kind och sin doft. Detta är en fallfrukt plockad  i Uppsala 17 september 2023.

Signe Tillisch är Danmarks bidrag till en bättre värld (det finns förstås många fler, till exempel H C Andersens sagor och Anthon Bergs marsipanbröd).  Ursprunget är inte helt kartlagt; det kan vara så att häradsfogden Tillisch i Bjerre nära Horsens gjorde en kärnsådd och fick upp ett vackert träd vars frukter han gav namn efter sin dotter Signe. Sorten infördes till Sverige omkring 1890 och har alltsedan dess spritts runtom i landet. Odlingszon 4 har angetts som nordlig gräns för Signe Tillisch men vi har ett varmare klimat numera så i ett skyddat läge i zon 5 kan den säkert också trivas. 

Man kan säga att Signe Tillisch är ett senhöstäpple. Jag åt äpplet häromdagen men det var omoget: det hade inte utvecklat sin fulla arom och var lite för hårt. Nästa gång smakar jag det vackra äpplet i slutet av september/början av oktober. Då är köttet mört och smakar ljuvligt. En gastronomisk fullträff, vill jag påstå. 

Men ho är fullkomlig? brukade snillet Christoffer Polhem säga när han hade misstagit sig.  Det finns inget fullkomligt geni och inget fullkomligt äpple. Signe Tillisch har nackdelen att det lätt får svarta skorvfläckar. Beskär trädet så att det är glest mellan grenarna och solen kan torka upp bladen snabbt efter regn, det förebygger skorvsvampens tillväxt.

Det varmare klimatet gör att äpplen som Signe Tillisch har sämre hållbarhet än förr. Med tur håller äpplet till åtminstone Lucia. Då gäller förvaring i en låda på balkongen, i kyl eller i en sval, ren jordkällare. När G och jag tidigare hade en trädgård med flera äppelträd gjorde vi oss en köldsäker låda genom att klä en stor kartong med frigolitskivor i botten och på sidorna. Den rymde många lager frukt. Alla äpplen vi stoppade ned i lådan fick lov att vara i perfekt skick: utan några krosskador, utan sår på kinden och med skaftet kvar.  

Det finns syrligare äppelsorter som passar bättre till pajer och kakor. Men som dessertäpple att skära klyftor av och njuta långsamt är Signe Tillisch ett perfekt val. Lyssna gärna samtidigt på musik av Händel ...

 

 

 

 

Varning! Lagom är bäst

 

Pirja, ett fint, finskt sommaräpple

 

I går kväll gick jag till sängs med rejält magknip. Vad hade jag ätit? Inget konstigt alls, vanlig svensk husmanskost till middag. Varför dessa hemska plågor? 

Jag rannsakade min dag och fann svaret: jag hade frossat på Signe Tillisch och Åkerö. För många äpplen ger magknip, det borde en så gammal människa som jag komma ihåg. 

Hur många äpplen man tål är individuellt. Jag skulle säga att tre äpplen – utspritt över dagen – är en lagom dos för de flesta. 

Dra upp din egen sort

I går tittade jag igenom några gamla kalendrar. Jag såg då att jag hade antecknat detta för den 8 mars 2010: "Satte Glosterkärna som hade grott".  Det vill säga att jag hade hittat en kärna som börjat gro inuti ett äpple av den delikata vintersorten Gloster. G och jag satte kärnan i en kruka med vanlig blomjord. Det växte ganska fort upp en liten planta som fick komma ut i trädgården när det blev sommar. 

När vi sålde huset 11 år senare var trädet imponerande högt och bar de grannaste äpplen. Du kan se trädet på omslaget till min bok Konsten att sköta ett äppelträd. Detta nya, unika vinteräpple – som fick heta Oster – hade god smak, fast kött och lång hållbarhet. Sedan kan jag inte uttala mig om trädets härdighet eller motståndskraft mot sjukdomar. Nu finns trädet tyvärr inte mer eftersom de nya ägarna behövde skapa en bollplan till sina pojkar och det måste man förstå. Oster finns ändå kvar hos goda vänner som hämtade ympar medan tid var.

Jag berättar det här för att inspirera dig att sätta en kärna. Med tur drar du upp en sort som blir släktens favoritäpple.

 

 

 

Linné om träd

Förra helgen hade jag släktingar på besök och kände det som min plikt att låta ungdomarna bekanta sig med Carl von Linné, Uppsalas stora berömdhet. Vi gick en guidad vandring i Linnéträdgården som ligger mitt i staden och vi åkte till Hammarby, den store mannens berömda sommarställe. 

En gård utan träd är som ett skalligt huvud utan peruk, sa Carl von Linné. Jag tror att han skulle vara glad om han visste hur många vackra äppelträd som växer vid hans Hammarby. Många av träden bär präktigt med frukt i år.  

Guldrenett (nedan) är en tjusig sort som Linné kanske inte odlade men kan ha mött på någon av sina resor i landet. 

 

Vad gör vi med fallfrukten?

Nu ligger det mycket frukt på marken under äppelträden. Det är frukt som blivit angripen av äppelvecklare eller av annan anledning släppt taget om grenen. Vad gör man med dessa ofullgångna frukter? Samla ihop dem och låt dem gå till att driva biogasbussarna. Eller göm dem i komposten så blir det näringsrik jord till äppelträdet så småningom. 

Men lägg de största och finaste frukterna i en skål och sätt i rummet. På bilden ser du ett Gravensteiner och tre Rhode Island Greening. De sprider den ljuvligaste äppeldoft.

Ett äpple om dagen

En god vän gav mig boken The Concise Oxford Dictionary of Proverbs. En skatt. Jag behöver aldrig mer ha en tråkig eftermiddag. Det första jag slog upp var An apple a day keeps the doctor away. Jag läser att det är ett gammalt ordspråk i Pembrokeshire: "Eat an apple before going to bed, And you'll keep the doctor from earning his bread".  Här citeras också en gammal folklig version av samma talesätt: Ait a happle avore gwain to bed, An' you'll make the doctor beg his bread".

Som jag längtar efter att sätta tänderna i årets första svenska äpplen. Inte många veckor kvar nu. Det röda äpplet nedan är Agnes, ett nytt gott svenskt sommaräpple.

På spaning efter kart

 

Kart av Gravensteiner 20 juni 2023

 

Det är nu man kan ana hur äppelskörden ska bli. Den kart som bildats är stor nog för att lätt kunna upptäckas bland äppelbladen. Den kommunala fruktträdgården i Uppsalas stadspark är mitt spaningsområde och där ser jag tråkigt nog många träd utan så mycket kart medan andra, till exempel Gravensteiner,  har mängder.  Låt mig tro att det ser hoppfullare ut på andra ställen. 

Pomologin finns att köpa i nätbokhandeln.

Svenska äpplen, en ny roman

James Grieve blommar i rosa

 Såg att det har kommit en roman av Erik Lindman Mata: Svenska äpplen och äventyr.  Den måste jag be biblioteket köpa in."Fem berättare och lika många genrer samsas med varandra inom bokens pärmar, i fruktlösa med djärva försök att nå ända in till tillvarons kärna" skriver Ingrid Elam i sin recension (DN 19 maj 2023). 

Den här boken kan öppna för fler pomologiskt färgade titlar. Romaner jag ser fram emot att läsa:

Astrakaner och gamla spetsar

Fänrik Ståls äpplen

Händelser vid äppelträd

På spaning efter det äpple som fanns förr

P J Bergius saga

Den gamle och grågyllingträdet

Alice i äppellandet

Päron vs äpplen

    

Gråpäron i blom

Päron är underbara frukter: vackra och delikata. Kan inte mäta sig med äpplen men ändå. Ett moget päron är en klassisk dessert vid en fin middag, härligt att skala och tranchera. Smälter i munnen.

Hur skiljer man ett päronträd från ett äppelträd när det står utan fukt? Enkelt. Päronträdet har smårutig bark.

Ännu enklare är att skilja päronblom från äppelblom. Päronblommen ser ut som små vackra vita skålar. Stick bara inte näsan i dem. Blomman luktar as.

Nu blir det praktfullt

 

I södra Sverige har äppelträden blommat ett tag, men här i Uppsala kommer det nu. Bilden, som jag tog i morse, visar Gyllenkroks Astrakan, först ut i blom av 20-talet träd  i  Stadsträdgården. Röda blomknoppar och rödskiftande kronblad är det vackraste av allt.

Vilken spännande tid vi har framför oss.  Blomningen ser ut att bli god. Men nu ska det bli sämre väder. Det ska väl inte bli så kallt att bina vägrar att flyga och sköta den nödvändiga pollineringen? Eller frost som dödar ståndare och pistiller? Det vore hemskt. Vi håller tummarna.

 

 

100 älskade äpplen

 Min bok 100 älskade äpplen som kom år 2000 har sålt slut från förlaget. Men Charlottenlunds Handelsbod, Forsbyvägen 8 i Knivsta, köpte i god tid på sig ett lager och kan sälja boken till hugade mot tillägg av fraktkostnad.  Gå till www.charlottenlund.nu  

 

 

 

Om mistlar

 

När äppelträdet i Botaniska trädgården i Uppsala fortfarande står utan blad, är det lätt att se den  imponerande stora misteln i trädet. Säkert har någon hjälpt den att bosätta sig i trädet; en besökare kan ha gnuggat ett mistelbär mot en gren. Ta inte efter! Misteln är vacker med sina gröna blad och vita bär men det är en parasit som bringar död åt trädet. Det händer inte på en gång – trädet på bilden kommer kanske inte att tyna bort förrän efter min livstid – men så småningom blir det försvagat och dör.  

 

Dags att snickra en fladdermusholk

Har precis läst ut Mörkermanifestet av Johan Eklöf. Den handlar om hur alla ljusföroreningar påverkar flora och fauna. Varför ska egentligen så många hus vara fasadbelysta?  Helt onödigt, om du frågar Johan Eklöf och jag håller med.

Fladdermöss gillar nattmörker och kan fånga tusentals skadeinsekter under en natt.  I stora vinodlingar och risodlingar utnyttjar man mer och mer fladdermössens kapacitet att fånga skadedjur. Det kan äppelodlaren också göra. Släck din fasadbelysning om du har någon och bygg en fladdermusholk eller två. Det kan hjälpa stort mot rönnbärsmal, äppelstekel och äppelvecklare.

https://www.nrm.se/faktaomnaturenochrymden/djur/daggdjur/fladdermoss/fladdermusholkar.1037.html

Chans att köpa ympar och böcker

Måndagkväll 10 april kl 21 öppnar pomologiska sällskapets ymprisbutik, se www.svepom.se  Då går det att köpa ympar som blivit kvar efter trädgårdsmässan; butiken stänger redan onsdagkväll 12 april kl 21 så agera snabbt om du vill berika din äppelträdgård med nya värdefulla sorter.

Du kan även köpa böcker  i sällskapets nätbutik,  t ex den nya boken  Fler svenska äpplen som presenterar 41 äppelsorter som inte finns medtagna i Svenska äpplen. Päronillustrationer av Bertha Wernqvist är en ännu mer sprillans ny bok som jag rekommenderar den pomologiskt intresserade. De 86 päronakvarellerna åtföljs av korta informativa texter. 

 

Odla egna nötter

 Äpplen är givetvis det godaste av allt men vi behöver andra läckerheter också. Nötter till exempel. På årsmötet i Sundsvall talade Philipp Weiss om ätbara nötter som kan odlas i Sverige  och visade sin bok Nötodlarens handbok som kom förra året. Philipp växte upp i en liten by i Tyskland där man tog vara på nötter som fanns att plocka i naturen. Han gör varje år resor till det landskapet med vägar planterade med alléer av valnötsträd och kastanjer som släpper nötter som alla kan ta för sig av. Han odlar också så mycket nötter han kan vid den egna gården i södra Dalarna.   

Nötter, säger Philipp, ska man äta varje dag för hälsans skull.  Han var så övertygande att om jag fortfarande hade en trädgård skulle jag bums plantera ett valnötsträd. Nu går inte det, men jag har inhandlat en stor påse valnötskärnor och tänker fortsättningsvis låta valnötter ingå i lunchen varje dag. 

 

Årsmöte i Sundsvall

Den förnämliga organisationen Sveriges Pomologiska Sällskap hade sitt årsmöte i Sundsvall under den gångna helgen. Vår utmärkte ordförande Christer Sandberg (se bilden ovan) höll i klubban. Han leder en ytterst kompetent styrelse som kunde presentera ett bra bokslut och visa på ett år av hög aktivitet. Sällskapet, som grundades år 2000, har idag över 1000 medlemmar och växer stadigt.

Alla som är intresserade av att odla sin egen frukt, varför inte gå med i Sveriges Pomologiska Sällskap? Du möter trevliga, alerta, likasinnade människor och lär dig mycket om odling. Och fyra gånger om året kommer sällskapets innehållsrika medlemstidning Pomologen med nyttig information som inte finns att få på annat håll.

 

Stor satsning på Wisley Gardens

Inte bara i Sverige blir vi fler och fler som inser värdet av hemodlade äpplen. I det trädgårdsorienterade England är det hittills få som har ett äppelträd på tomten – rosor och rhododendron står högre i kurs – men det ska bli ändring på det och Wisley Gardens i Surrey, som är del av RHS, Royal Horticultural Gardens,  tänker gå i bräschen.  

Den här stora offentliga trädgården har länge haft en samling äppelträd men planterade på ett undanskymt ställe, uppe på en sandig kulle. Det olämpliga läget krävde att träden gavs ständig bevattning och lätt föll offer för sjukdomar. Nu ska en ny vacker, genomtänkt äppelträdgård komma till stånd, en trädgård som ska inspirera besökarna att plantera egna, vackra äppelträd och sköta dem väl. 

Engelsmännen var en gång ett fruktodlande folk som satte högt värde på sina Ribston, Cox Orange, Blenheim och Bramley. Kanske kommer invånarna att bli duktiga fruktodlare på nytt. 

Gladstone

 

"Fler svenska äpplen" ute nu!

Min pomologi Svenska äpplen med illustrationer av Ingrid af Sandeberg kom 2010. Den beskrev 245 äppelsorter som odlas i Sverige. Naturligtvis växer långt fler sorter än så i landet och för några år sedan började Gullmar Henäng att samla in och beskriva en rad äldre, odlingsvärda äppelsorter som han stött på här och där. Jag fyllde på med presentationer av ett gäng nyss framtagna svenska äppelsorter: Gratia, Agnes, Lovisa,  Henric Åkesson, Folke och Trulsa.  

Det blev en bok med namnet Fler svenska äpplen som Sveriges Pomologiska Sällskap har gett ut och precis kommit av trycket. Återigen har Ingrid af Sandeberg bidragit med skickligt utförda äppelporträtt. Alla som har köpt Svenska äpplen har nu fått en efterföljare att studera. Boken, med beskrivningar av 41 äppelsorter,  kommer att finnas till salu på Trädgårdsmässan i Älvsjö senare den här månaden.