Något om renetter

En rad av renetter, närmare bestämt Harberts Renett

Låt oss börja med ordet renett. Varför heter det så? Ordet stammar från 1500-talet och ursprunget är omtvistat. Renett kan komma av det franska reinette, som i sin tur kan härledas av reine, det franska ordet för drottning. Men den förklaringen förkastas av pomologen Carl G. Dahl som hävdade att ursprunget finns i latinets rana (groda), i diminutiv form ranetta (liten groda), och syftar på likheter mellan grodans hud och äpplets.

Vad kännetecknar renetterna? Vad har gjort dem så populära bland konnässörer? Mitt svar är att vi älskar dem för deras utsökta, fasta, aromatiska kött och långa hållbarhet (som kan sträcka sig in på vårvintern). Skalet brukar vara tjockt och strävt. Människor som har svårt för den oljiga ytan hos vissa äppelsorter  -- t ex Signe Tillisch -- tycker om det torra skalet hos renetterna.

Carl G Dahl räknar i första upplagan av sin Pomologi från 1929 upp fem underavdelningar:
1. Rambourrenetter -- medelstora eller stora frukter, t ex Kanadarenett
2. Enfärgade renetter eller vaxrenetter -- små till medelstora, t ex Ananasrenett
3. Röda renetter -- medelstora, t ex Adamsparmän, Jonathan, Baumanns Renett
4. Grå renetter -- medelstora eller mindre, t ex  Läderrenett och Belle de Boskoop
5. Guldrenetter -- små till medelstora frukter,  t ex  Cox Orange, Guldrenett, Guldparmän, Kasselrenett,  Ribston, Blenheim, Harberts Renett, Dronning Louise.

En fullständig lista över alla äppelsorter som (mer eller mindre godtyckligt) räknats till gruppen renetter skulle bli mycket lång. Många av dem kräver ett varmare klimat än vad vi har i Sverige vilket betyder att renetter har en större utbredning i  t ex Tyskland och England. Den tyske pomologen Oberdieck beskriver i sitt verk Pomologische Notizen från 1869 hela 164 olika renetter.

Sveriges förste pomolog Olof Eneroth menade att svenskarna bar på fördomar mot renetter. Han skrev i sin uppsats "Om renetter och deras odling i Sverige" (publicerad i Trädgårdsodling och naturförsköningskonst från1863) så här: "Det är en allmän föreställning  att Sverge ej kan frambringa några goda renetter. Denna föreställning har varit och är ännu så rådande att högst sällan några försök i detta hänseende verkställas. Sverge är också, i följd häraf, temligen fattigt på sorter af denna grupp".

I dag har vi en högre genomsnittstemperatur i Sverige jämfört med för 50 år sedan. Då vi kan vara modigare, kasta av oss våra fördomar och gå in för att odla dessa underbara äpplen. Ny på renetter? Börja gärna med Ribston, Cox Orange, Belle de Boskoop och Adamsparmän. Du kommer att bli bedårad.

Kupade äpplen

Under tidigt 1900-tal kupade man äpplen. Gunnar Bergfeldt, hortonom och pomolog som verkade i Småland, har berättat för mig hur man brukade lägga Rött Järnäpple i jorden och på våren kunde man sedan gräva upp fina frukter.

I en artikel med rubriken Renette Grise (Sveriges Pomologiska förenings årsskrift 1919, s 43) berättar Fredrik Ulriksen att Carl Möllerberg, Tomarp i Skåne, odlade en renett som han sålde med god förtjänst i april och maj till Kristianstads konditorier där de användes till tårtor och kakor. Möllerbergs metod att vinterförvara renetterna var att lägga dem i högar i jorden. När dessa högar avtäcktes i april och maj var frukterna lika fräscha som när de bäddades ned.

Artikelförfattaren berättar att han grävde ned Renette Grise (läderrenett, även kallad grårenett) i jorden de sista dagarna i oktober och täckte frukterna med halm, ett tunnare jordlager och ett lager boklöv. När han tog upp frukten i april var den frisk och god.

Det står var och en fritt att pröva. Men förklara för mig varför äpplena inte fryser därnere i jorden (man måste kanske ned till tjälfritt område) och hur man får råttor och sorkar att låta bli frukthögen?

G och jag har nyss haft besvär av råttor på glasverandan där vinterfrukten lagras. Två fällor tog var sitt byte en natt och nu står där alltid laddade fällor.

Normandiska renetter

I Normandie, som jag nyss besökt, växer järneken och idegranen till höga, mäktiga träd som  imponerar. Jag smakade på ett rött idegransbär -- inte lika gott som hemma (det är det röda, söta fruktköttet jag äter, den giftiga kärnan spottar jag ut). Inte heller blir franska äpplen lika välsmakande som hos oss.

På bilden ligger (från vänster) sorterna Benedictine, Cox Orange och Reine de Reinettes från Gamla Torget i Rouen. G och jag provsmakade dem och fann Benedictine ointressant och de övriga två hyggligt goda. Cox Orange, ett stort delikatessäpple i Sverige, saknade sin säregna, komplexa smakkvalitet. Det är tydligt att den sorten, liksom alla goda äpplen, kräver den långsamma aromutveckling som ett svalare klimat ger frukten.

Jag köpte dessa tre normandiska renetter i slutet av september. De hade plockats ned för ett år sedan men var saftiga och fräscha. "Vi för de här äpplena hela året" sa torghandlaren. Det kräver bra lagerförhållanden. Jag vet inte säkert, men kanske var också äpplena försedda med ett tunt vaxlager.