söndag 27 november 2016

Äpplet från Skansen

Det har tidigare sagts att det finns en chans på miljonen att en kärna växer upp till ett äppelträd som ger goda, vackra  äpplen. Det kan vi avfärda som en myt. Kanske har vi en chans på miljonen att vår kärnsådd ska ge ett internationellt uppskattat finsmakaräpple som Cox Orange, men de flesta kärnsådder ger faktiskt hyggliga äpplen, säger professor Hilde Nybom som smakat ett oräkneligt stort antal kärnsådda äpplen i sin gärning som fruktförädlare.

Äpplet från Skansen
Andreas Hellström på Skansen i Stockholm har tagit vara på frukt från ett ungt, kärnsått träd i en backe nära Solliden och varit vänlig nog att skicka mig ett äpple. Skansenäpplet är stort, grant, rundat och blankskaligt. Röda strimmor på gulvit botten. Fräscha gröna foderflikar, en kort, platt, vedartad stjälk.

Det är med högt ställda förväntningar som jag sitter ned vid köksbordet denna söndagsmorgon, tar fram bästa kniven och trancherar frukten. Köttet är gulvitt, mört och mycket saftigt. Det är ett tag sedan frukten skördades, det har varit på väg till mig i en vecka -- Postnord är Postnord -- och kärnhuset visar lite mögel. Ändå smakar äpplet mycket gott, bra balans mellan sötma och syra.

Kärnrummen rymmer totalt endast fyra kärnor varav två är platta, dåligt fyllda. Det säger mig att Skansenäpplet  skulle kunna vara en triploid äppelsort (med fler kromosomer än vanliga äppelsorter). För det talar också äpplets saftighet och storlek (195 g). Har jag rätt, kommer trädet att nå ansenlig storlek och blomma vackert med stora blommor.

I dag vet vi förstås inget om den nya sortens mottaglighet för sjukdomar med mera. Men allt talar för att Andreas borde plantera detta träd -- Skansens egen delikata och förnämliga sort -- på bästa ställe och bjuda besökarna att smaka om hösten.



söndag 20 november 2016

Om hösten

Det är mycket tal om vilket vin man ska dricka till viss sorts mat, men vilket äpple man ska äta till viss sorts läsning är det ingen som brytt sig om att gå in på. Då får jag göra det själv.

Vill man läsa Karl Ove Knausgårds bok "Om hösten" förtär man lämpligen samtidigt Gul Richard: texten suger tag i läsaren på samma sätt som jag suger i mig det täta vita fruktköttets saft med stort innehåll av fantastiska aromer. Att inte ha åtminstone en gren av Gul Richard i trädgården är att förneka sig stor njutning.

Äpplen är en rubrik i boken. Knausgård har gjort iakttagelsen att medan frukterna i Norden är lätt tillgängliga så täcks frukterna söderut av tjocka skal och innebär en ansträngning att sätta i sig. Så är det inte med äpplet:

"Det är bara att sträcka upp handen, plocka äpplet och sätta tänderna i det. Inget arbete, ingen hemlighet, bara rakt på njutningen, den nästan explosiva befrielsen av äpplets skarpa, friska och syrliga, men ändå alltid också söta smak i munnen, som kan få nerverna att ila och kanske också ansiktsmusklerna att dra ihop sig, som om avståndet mellan människa och äpple är precis så stort som krävs för att denna miniatyrchock aldrig helt ska försvinna, oavsett hur många äpplen man har ätit i sitt liv."

Men Gul Richard får inte mina nerver att ila. Det får dem att slappna av. I glädje över att det finns något så utsökt gott i världen.

söndag 13 november 2016

Frukt från unga träd


Harberts Renett?
Äpplet ovan är Harberts Renett. Äpplet nedanför är samma sort. Men de ser ju inte alls lika ut?  Nej och det beror på att det övre äpplet är den första frukten på ett litet träd. Därför ser det lite främmande ut. Det är som om trädet först släpper några provfrukter. Först om ett eller två år kommer äpplena att se ut som de ska.

Man kan tyvärr få fel sorts äppelträd i plantskolan och därför ska man spara kvittot så att man kan gå tillbaka. Men vänta tre år med att klaga, kanske kommer sortriktiga äpplen på trädet till slut.
Harberts Renett
När jag för ett par veckor sedan lyssnade på den tyske pomologen Jan Bade talade han bland annat om just detta: de första frukterna ser ut ofta annorlunda ut. När Jan bestämmer äpplen åt någon, frågar han alltid hur gammalt trädet är, eftersom frukt från ett ungt träd kan se ut hur som helst de tre första åren och inte alltid går att känna igen.

lördag 5 november 2016

Något om renetter


En rad av renetter, närmare bestämt Harberts Renett
Låt oss börja med ordet renett. Varför heter det så? Ordet stammar från 1500-talet och ursprunget är omtvistat. Renett kan komma av det franska reinette, som i sin tur kan härledas av reine, det franska ordet för drottning. Men den förklaringen förkastas av pomologen Carl G. Dahl som hävdade att ursprunget finns i latinets rana (groda), i diminutiv form ranetta (liten groda), och syftar på likheter mellan grodans hud och äpplets.

Vad kännetecknar renetterna? Vad har gjort dem så populära bland konnässörer? Mitt svar är att vi älskar dem för deras utsökta, fasta, aromatiska kött och långa hållbarhet (som kan sträcka sig in på vårvintern). Skalet brukar vara tjockt och strävt. Människor som har svårt för den oljiga ytan hos vissa äppelsorter  -- t ex Signe Tillisch -- tycker om det torra skalet hos renetterna.

Carl G Dahl räknar i första upplagan av sin Pomologi från 1929 upp fem underavdelningar:
1. Rambourrenetter -- medelstora eller stora frukter, t ex Kanadarenett
2. Enfärgade renetter eller vaxrenetter -- små till medelstora, t ex Ananasrenett
3. Röda renetter -- medelstora, t ex Adamsparmän, Jonathan, Baumanns Renett
4. Grå renetter -- medelstora eller mindre, t ex  Läderrenett och Belle de Boskoop
5. Guldrenetter -- små till medelstora frukter,  t ex  Cox Orange, Guldrenett, Guldparmän, Kasselrenett,  Ribston, Blenheim, Harberts Renett, Dronning Louise.

En fullständig lista över alla äppelsorter som (mer eller mindre godtyckligt) räknats till gruppen renetter skulle bli mycket lång. Många av dem kräver ett varmare klimat än vad vi har i Sverige vilket betyder att renetter har en större utbredning i  t ex Tyskland och England. Den tyske pomologen Oberdieck beskriver i sitt verk Pomologische Notizen från 1869 hela 164 olika renetter.

Sveriges förste pomolog Olof Eneroth menade att svenskarna bar på fördomar mot renetter. Han skrev i sin uppsats "Om renetter och deras odling i Sverige" (publicerad i Trädgårdsodling och naturförsköningskonst från1863) så här: "Det är en allmän föreställning  att Sverge ej kan frambringa några goda renetter. Denna föreställning har varit och är ännu så rådande att högst sällan några försök i detta hänseende verkställas. Sverge är också, i följd häraf, temligen fattigt på sorter af denna grupp".

I dag har vi en högre genomsnittstemperatur i Sverige jämfört med för 50 år sedan. Då vi kan vara modigare, kasta av oss våra fördomar och gå in för att odla dessa underbara äpplen. Ny på renetter? Börja gärna med Ribston, Cox Orange, Belle de Boskoop och Adamsparmän. Du kommer att bli bedårad.





torsdag 3 november 2016

Gratulerar!

Ber att få gratulera poeten Katarina Frostenson som tilldelats Nordiska Rådets litteraturpris 2016! Vi kom att bli bänkkamrater på en kursdag i våras och konstaterade snabbt att vi nästan varit grannar  - jag bodde 30 år på Vikingavägen i Sollentuna och Katarina bodde länge på Skansvägen precis intill. Hon, som jag, är förtjust i äpplen; Signe Tillisch, Cox Pomona och Oranie är några av favoriterna om jag minns  rätt.

Varför inte en dikt om äpplen? Poeten log, men lovade inget.

Tomas Tranströmer har skrivit den här haikun:

Uppenbarelse.
Det gamla äppelträdet.
Havet är nära.