Sanningen om Kristinas apel

Mats Areskoug påstod i Dagens Nyheter den 13 april att författaren Vilhelm Moberg for med osanning när han skrev om det äppelträd som Karl-Oskar drog upp av kärna från Duvemåla. En astrakankärna kan nämligen inte växa till ett träd som bär samma äppelsort. Areskoug nämner också det gamla Åkeröträdet vid Åkerö säteri som många har trott importerades från Holland av Carl Gustaf Tessin. Min replik är införd på Namn och Nytt i Dagens Nyheter i dag:

Vilhelm Moberg var extremt noggrann när det gällde att ta reda på fakta. Vad beträffar hur det går när man sätter en äppelkärna så visar sparad brevväxling att författaren vände sig till professor Olof Selling vid Naturhistoriska Riksmuséet och fick veta att en äppelkärna kan ge upphov till både goda och mindre smakliga äpplen.  

Den kunskapen visar Moberg i en scen där Karl-Oskar får besök av en hälsingebonde när han sätter äppelkärnan från Duvemåla. Det kan bli annan sorts frukt på apeln när man sätter kärnor, varnar bonden och Karl-Oskar svarar honom: ”Ja. Dä kan bli suräpplen, iblann. Vi får si”. 

Författaren påstår ingenstans att det träd som Karl-Oskar har dragit upp ger samma sorts äpplen som det astrakanträd som kärnan kommit från. Karl-Oskar plockar ett äpple från den unga apeln och räcker till den döende Kristina. Hon drar in doften och säger med svag röst sina sista ord: ”Äpplena är mogena hos oss. Jag ä hemma...”

Vad beträffar det gamla Åkeröträdet som står framför Åkerö säteri kan det inte ha varit ett av de träd som Carl Gustaf Tessin importerade från Holland 1759. När Olof Eneroth mätte Åkeröträdet år 1862 hade det en omkrets på 5-6 kvarter vilket motsvarar 236 – 283 centimeter. En så imponerande stamtjocklek når inte ett äppelträd på bara 100 år. Som jag skriver i min pomologi ”Svenska äpplen” kan det gamla Åkeröträdet stamma från slutet av 1600-talet.