 |
| Rehnskt Bönäpple |
Werner Herzog är en berömd tyskfödd filmregissör. En gång tog han en lång promenad under ett par vinterveckor för att hälsa på en av sina skådespelare som låg dödssjuk i Paris. Ibland tar han in över natten på ett värdshus men lika ofta bryter han sig självsvåldigt in i tomma sommarstugor. Hans dagboksanteckningar blev sedan en bok: Att gå i kyla. Här är ett utdrag:
Äpplen ligger och ruttnar på den
leriga, våta jorden under träden, ingen plockar dem. I ett träd, på långt håll
såg det ut som om det var det enda som hade löv, hänger gåtfullt nog alla
äpplen kvar fortfarande, tätt tätt. Det
finns inte ett blad på det våta trädet, bara våta äpplen som inte vill falla.
Jag plockade ett, det smakade surt men det gav saft mot törsten. Äppelskrotten
kastade jag upp i trädet och äpplena föll som regn. När äpplena hade lugnat sig
igen och låg stilla på marken tänkte jag, det finns ingen som kan föreställa
sig en trakt så övergiven av människor. Detta är den mest övergivna dag, den
mest ensamma av alla. Då gick jag fram och skakade trädet, tills det var
alldeles tomt. In i tystnaden trummade äpplena mot marken. När det var slut
störtade en oerhörd tystnad över mig, och jag såg mig omkring och där fanns ingen.
Där fanns bara jag, ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar