Hildegard av Bingen

 

Hildegard von Bingen var en tysk abbedissa som helgonförklarades av påve Benedictus XVI år 2012. Hon var också kompositör och författare. Hildegard von Bingens medicinska verk Physica omfattar nio delar varav nummer tre handlar om träd. Den kom i svensk översättning 2026 med titeln Trädens superkrafter. Här är ett utdrag ur stycket om äppelträd:

Detta träds frukt är mild och kan lätt smältas och äten rå skadar den inte friska människor, för när daggen är full av kraft (dess verkan sträcker sig från nattens början till nästan gryning), då växer äpplena genom denna dagg, det vill säga, de vederkvicker sig. Och därför är de bra att äta råa för friska människor, eftersom de har blivit mogna av stark dagg. Men råa skadar de sjuka avsevärt, eftersom de är svaga; men kokta och torkade är de bra för sjuka liksom för friska. Men när de blivit gamla och skalet har dragit ihop sig, som är fallet på vintern, då är de bra att äta råa för sjuka liksom för friska, eftersom de skadliga växtsafterna då har torkat ut i dem.

Kung Oskar kastar äpplen till folket

I Fritz von Dardels Dagboksanteckningar II hittar jag ett inlägg som handlar om när han  besöker norska Singsaas tillsammans med unionskungen Oskar II den 16 oktober 1877. Dardel skriver: 

Temperaturen var ovanligt varm för denna årstid, sålunda visade termometern  i Singsaas, där vi åto middag, 25 grader Réaumur. Kungen roade sig med att kasta äpplen till barnen. Det blef nu en mycket lustig kapplöpning. Gossar och flickor fingo hvar sin tur, och skådespelet framkallade allmän glädje bland de närvarande, för hvilka ett äpple är en sällsynt raritet. 

Fritz von Dardel, som var både ämbetsman och duktig konstnär, tecknade av händelsen. Av bilden framgår att det inte bara var barn som traktade efter kungens äpplen. Det är många unga vuxna med förväntansfull uppsyn i publiken. 

Hade kungen äpplen med som proviant på sin resa? Det hade han alldeles säkert. Och dessa äpplen kan ha skördats någon vecka innan i hans egen trädgård på Rosendal eller kanske i Ulriksdal. Ända sedan Gustav Vasas dagar har de kungliga varit måna om att omge sina  slott med en vacker äppelträdgård.

Spara gamla äppelträd

 

Ett gammalt Stenkyrketräd i De badande vännernas trädgård i Visby har lagt sig ned tyngd av ålder.

Läser i Hemträdgården nr 5, 2026, att ihåliga äppelträd har stor betydelse för den biologiska mångfalden.  En student, Umesha Mendis, har undersökt hur många skalbaggsarter och hur stort antal skalbaggar som finns i gamla äppelträd, päronträd och  ekar.  Hela 77 procent av de arter son fanns på ek återfanns även på äpple och 69 procent på päron. 

Hugg inte bort det gamla, uttjänta äppelträdet. Låt det bli ett hem för insekter. Pimpa det gärna genom att sätta t ex en klätterhortensia vid trädet.

Äppelskörd på Sundborn

Det var förstås Carl Larsson som hade skrivit om det makalösa äppelåret 1904. Texten ingår i hans bok "Spadarfvet, mitt lilla landtbruk". Här är den tavla som illustrerade texten.

En text om äppelskörd

Pelaräpplet Kong Skjold

Vem hade skrivit gårdagens text? Det var Selma Lagerlöf och stycket var hämtat ur hennes mindre kända bok Höst. Längtan efter att få smaka föräldrahemmets astrakaner var en stor orsak till att hon ville köpa tillbaka Mårbacka.

Men vilken stor svensk har skrivit detta?

Ett sådant fruktår, som Nittonhundrafyra var, lär man få leta efter.

                      Vi måste redan mitt i sommaren sätta stöd under grenarna, för att ej dessa skulle brytas sönder af de mognande astrakanerna, gravensteinerna och hvad de alla heta.

                      Det psykologiska ögonblicket var kommet. Karin klef med härskarinnefasoner in i den praktfulla lunden, lik en pösande ymnighetens gudinna. Henne följde, likt ett tåg jublande dryader och nymfer, ungarna och pigorna, alla medförande något verktyg, såsom stegar, klädkorgar, stora saxar, och de mest besynnerliga don med stänger, hakar, och snodder. Uppgiften var att utan att skada träden (låt bli att ruska dem!) kunna knipsa av hvartenda äpple, äfven de som satt högst upp i toppen.

                      Äpplena få ej heller stötas, ty då kunna de alls icke förvaras.

                      Esbjörn var också vänlig och hjälpte till. Sammaledes hade några af byns gossar, antagligen de med de trofastaste blå ögonen, under nattens stilla månskensfrid gjort undan en hel del, storleken beroende på pojkarnas mängd multiplicerad med magarnas och fickornas rymdmått. Sedan breddes de – äpplena, icke pojkarna! – enligt sina arter ut öfver alla Spadarvets manbyggnadsgolv, och hela gården stinker ännu af den sköna och doftande frukten. Och mos, sylt och gelé ha vi ätit både denna dag och natt under många månader (detta skrifves år 1905) så att vi börja längta efter bananer och dadlar ... Äpplemos är godt i början och hälsosamt i slutet.

Skördetid

 Det ska vara milt väder den här veckan. Passar bra för alla som vill plocka ned sina vinteräpplen nu. Bästa förvaringsplatsen är utomhus på en veranda (om man inte är tursam nog att ha en jordkällare).  

När jag själv hade en trädgård med många äppelträd, brukade jag lägga mina äpplen i en stor kartong inredd med frigolitskiva i botten och på sidorna. Ovanpå locket lade jag en tjock filt. Packade på det sättet tålde frukten flera minusgrader. Lägg en liten termometer bland äpplena så kan du följa hur kallt det blir där inne.

Vem har skrivit det här? Svar kommer i morgon.

En annan gång satt jag i en järnvägskupé och såg en dam plocka upp ur sin resväska en klar astrakan. Det var ett ovanligt stort och präktigt äpple och alldeles genomskinligt. Det föreföll mig som om jag inte hade sett en sådan härlig frukt, sedan jag var barn. I nästa ögonblick var jag hemma igen och sprang omkring i trädgården i den kyliga septembermorgonen för att söka frukt under träden. Jag kände på tungan smaken av de daggfriska, solmättade astrakanerna, och jag sa till mig själv, att jag måste laga, att jag kunde återförvärva xxxxxxx  för att än en gång få äta dessa äpplen. 

 

Äpplets Dag

Rosenhäger känns bland annat igen på 1) sitt stora öppna foder, 2) stora slutna kärnhus, 3) stora, vida foderrör och 4) ganska stora, kilformade kärnor.

Det är äpplets dag i dag, vet alla det? Vi spar det stora firandet till söndag när G och jag ska bjuda vänner på vår godaste äppelpaj. 

Vid det här okända trädet med rak, tjock stam hittade vi endast fallfrukt. Kan beskrivas som ett gott, knallrött sommaräpple med stort kärnhus och stora, gröna, upprättstående foderflikar. Påminner om Persikorött Sommaräpple men trädet är lite för stort för det.

Hela hösten kan man roa sig med att vara ute och spana i parker och trädgårdar. I går gick vi i utkanten av parken runt Ulleråkers nedlagda hospital och såg fyra riktigt gamla äppelträd vi inte hade observerat tidigare: Rosenhäger, Drakenberg och så två träd med sommaräpplen vi inte kände igen. Nästa år, om vi lever och har hälsan, ska vi fånga dessa sorter redan i augusti.

Werner Herzog tittar på äpplen

Rehnskt Bönäpple

Werner Herzog är en berömd tyskfödd filmregissör. En gång tog han en lång promenad under ett par vinterveckor för att hälsa på en av sina skådespelare som låg dödssjuk i Paris. Ibland tar han in över natten på ett värdshus men lika ofta bryter han sig självsvåldigt in i tomma sommarstugor. Hans dagboksanteckningar blev sedan en bok: Att gå i kyla. Här är ett utdrag: 

Äpplen ligger och ruttnar på den leriga, våta jorden under träden, ingen plockar dem. I ett träd, på långt håll såg det ut som om det var det enda som hade löv, hänger gåtfullt nog alla äpplen kvar fortfarande, tätt tätt. Det finns inte ett blad på det våta trädet, bara våta äpplen som inte vill falla. Jag plockade ett, det smakade surt men det gav saft mot törsten. Äppelskrotten kastade jag upp i trädet och äpplena föll som regn. När äpplena hade lugnat sig igen och låg stilla på marken tänkte jag, det finns ingen som kan föreställa sig en trakt så övergiven av människor. Detta är den mest övergivna dag, den mest ensamma av alla. Då gick jag fram och skakade trädet, tills det var alldeles tomt. In i tystnaden trummade äpplena mot marken. När det var slut störtade en oerhörd tystnad över mig, och jag såg mig omkring och där fanns ingen. Där fanns bara jag, ensam.

Att gå i kyla av Werner Herzog, översättning Madeleine Gustafsson 

Att rädda ett äppelträd

Det här är Oster. Trädet är uppdraget av en god vän med en ymp från det första Osterträdet som finns avbildat på min bok "Konsten att sköta ett äppelträd". Ursprunget är en kärna från det goda vinteräpplet Gloster som G och jag planterade  för många år sedan. 

Trädet på bilden har inte haft det lätt. Det planterades på en innergård i centrala Uppsala i oktober 2024. Våren kom och det lilla trädet såg ut att trivas. Det bar blomknoppar som lovade gott. Men en natt i början av maj 2025 fick någon störd person – det måste ha varit en gravt störd person – för sig att kapa trädet. Kvar stod en halvmeterhög pinne som var sorglig att se.

Den korta stumpen sköt tappert några grenar under sommaren.  I våras vände jag den kraftigaste grenen uppåt för att låta den bilda en ny stam. Under försommaren hade topparna på varje gren kraftiga angrepp av bladlöss. Angripna, hoprullade blad ersattes av nya och trädet, i sällskap med en vattensäck, växte.

I dag ser det ut så här: ett stolt, hela 175 cm högt äppelträd. Nu hoppas alla omkringboende att trädet ska ha en ljus framtid.

 

Äpplen hos Selma Lagerlöf

 

 

Gyllenkroks Astrakan i blom

Selma Lagerlöf tyckte mycket om äpplen. Kanske var det delvis för att hon längtade efter sin barndoms äppelsorter som hon köpte tillbaka sin fädernegård. Hon planterade en stor äppelträdgård vid sin herrgård Mårbacka och var glad för en fin fruktskörd. Då lät hon sälja frukt på torget i Sunne och till musterier. 

Äppelträd dyker också upp i hennes romaner.  I "Gösta Berlings saga" är det Liljekrona, en av kavaljererna på Ekeby, som en dag vandrar hem till sin närliggande herrgård. Det är inte främst för att besöka hustru och barn utan för att beundra sina blommande äppelträd:

Så reste han sig och gick runtom byggningen. Där låg trädgården så förunderligt fager, att han måste   stanna och dra efter andan. Äppelträden blommade. Ja, det visste han ja. Det hade han sett att de       gjorde på alla andra herrgårdar också, men det var bara det, att de inte på något ställe blommade så,    som de gjorde på den gården, där han hade sett dem blomma, alltsedan han gifte sig. Han gick med knäppta händer och varsamma steg upp och ner på sandgångarna. Marken var vit, och träden voro vita, ett och annat med en brytning i skärt. Något så vackert hade han aldrig sett. Han kände varje träd så, som man känner sina syskon och lekkamrater. Astrakanträden voro helt vita, likaså vinterfruktträden. Men sommargyllenas blommor voro skära, och paradisäpplenas voro rentav röda. Vackrast var den gamla oympade apeln vars små beska äpplen ingen kunde äta. Den sparade inte på blommor, den såg ut som en stor snödriva i morgonglansen.

    Ur "Gösta Berlings saga" av Selma Lagerlöf, Adertonde  kapitlet: Liljekronas hem