Om äpplet Rambo

 

 

Ramboäpplen

Rambo. Det hörs på namnet att detta inte är vilket äpple som helst. Rambo är ett äpple med imponerande magomfång och en vikt som ofta överstiger 200 gram. Den plattrunda formen gör äpplet skönt att hålla i och när man för det till ansiktet fångar näsan den starka doften som bara kan beskrivas som härligt äpplig.

Det stora röda äpplet är fäst på trädet vid ett kort skaft – hur kan ett så litet skaft hålla en så tung frukt? Rambo har ett ljust kött som smakar av såväl septembersol som höstdunkel. Rambo är vackert, väldoftande, saftigt, krasigt, utsökt välsmakande.

Om du skär upp det imposanta äpplet ser du att det rymmer ett fåtal tunna och dåligt matade kärnor. Ja, en del kärnor är små som en fluglort. Det betyder att Rambo tillhör gruppen triploida äppelsorter som kännetecknas av kraftigväxande träd, stora blommor och frukter med ett ytterst välsmakande kött. Underbart goda och väldoftande Gravensteiner vars skal parfymerar dina händer är givetvis en triploid äppelsort.

Frukterna brukar vara stora men triploida Ribston, Rött Järnäpple och Rehnskt Bönäpple avviker genom att hålla medelstorlek. Det triploida trädet har en svaghet: blommornas pollen duger dåligt till att befrukta blommor på andra äppelträd och kärnorna, ynkliga att se, kan inte användas till att dra upp nya träd.

Den initierade läsaren påpekar nu att Åkerö och Melon inte heller visar mycket till kärnor och de är diploida äppelsorter, det vill säga att de har 34 kromosomer istället för det triploida antalet 51. Javisst. Åkerö och Melon rymmer bara några få utvecklade kärnor, men det finns något att lägga märke till: i dessa två fall är kärnorna knubbigt droppformade i motsats till de plattare, längre kärnorna hos triploida äpplen. 

 

Flertalet äldre äppelsorter har ett okänt ursprung. Vi kommer aldrig att få veta Åkeröäpplets sanna bakgrund. Om det tjusiga äpplet Rambo har vi dock vissa uppgifter. En undersökning av dess historia leder oss flera århundraden tillbaka.

Resa till Norra Amerika är en reserapport i tre delar som utkom åren 1753 – 1761 och skrevs av Pehr Kalm född 1716 av finska föräldrar i Själevad, Ångermanland. Han utbildade sig vid universitetet i Uppsala där han blev en av Carl von Linnés favoriserade lärjungar. År 1748 reste Kalm tillsammans med trädgårdsmästare Lars Jungström på en över tre år lång studieresa till östra Nordamerika. De blir borta i mer än tre år. Kalm träffar en prästänka, gifter sig och får barn men glömmer aldrig sitt uppdrag: att göra noggranna anteckningar om växter, djur, jordbruk, husbygge, familjeliv, sjukdomar, klädsel, indianer och mycket annat. Hur bygger man gärdesgårdar i norra Amerika? Hur behandlar man sjukdomar? För att bota malaria – frossan kallad – ska man svälja en bit stekt äpple omvirad med spindelväv, får Kalm veta.

Kalm och Jungström samlar hela tiden frön som de skickar till Sverige. Det ligger i tiden att kartlägga naturen med målet att finna nyttigheter som berikar människornas liv. Kanske ska dessa två upptäcktsresande hitta värdefulla amerikanska foderväxter, köksväxter och medicinalväxter som kan trivas i Sverige?

 

Efter förhandlingar med lenapeindianerna fick Sverige 1638 tillstånd att etablera en koloni på en udde intill Delawarefloden belägen mellan två tillflöden som gavs namnen Christina River och Brandywine Creek. Kolonin, som fick heta Nya Sverige, låg mellan Nya Amsterdam (nuvarande New York) i norr och de engelska kolonierna Virginia och Maryland i söder. Dit reste den svenske drängen Peter Gunnarsson 1639 tillsammans med brodern Sven Gunnarsson på båten Kalmar Nyckel.

Bröderna Gunnarsson blev därmed två av de tidigaste kolonisterna i Nya Sverige. Peter Gunnarsson tog sig efternamnet Ramberget efter berget med samma namn på hemorten Hisingen men ändrade det rätt snart till Rambo. Peter Rambo flyttade senare till nuvarande Philadelphia där han blev en betrodd man i staden, gifte sig med Brita Matzdotter från Vasa i Finland och fick åtta barn.

Pehr Kalm fick veta att Peter Rambo vid flytten till Nordamerika hade tagit med sig fröer, däribland äppelkärnor, från Sverige. Kalm berättar om detta så här: ”En stor del av de äppelträd, som nu finnas i detta landet, lära först ha kommit från Sverige. Mr Peter Rambo, en svensk, som bodde ned uti Racoon, berättade för mig denna dag, att hans farfar Peter Rambo, som varit bland de första svenskar, som kommo hit, har fört med sig äppelkärnor i en ask, dem han här planterat vid sin gård. Vid första nedresan hos Peter Rambo åt jag av de äpplen som leda sitt ursprung från Sverige”. 

Här ett annat utdrag ur resedagboken: ”Vi besökte i dag åtskilliga av de svenska, som här satt sig ned, vilka mådde mycket väl. En av dem vid namn Anders Rambo hade ett vackert stenhus 2 våningar högt, samt en stor trädgård där bredvid. Vi blevo allestädes mycket väl fägnade, och vistades över följande natten hos nyssnämnde Rambo. Vi kunde ännu ej märka det ringaste tecken till höst, mer än det, att åtskilliga frukter voro mogne, ty i övrigt stodo alla trän så gröna, och marken var så full med allehanda blomster, som här i Sverige vid midsommarstiden.[...] Trädgårdarna, där vi i dag har vandrat fram, hade ingen annan stängsel än låga gärdesgårdar. De voro dock uppfyllte med allehanda slags sköna frukter. Vi blevo i början halvhäpne, när vår vägvisare steg över hägnaden in i en av dessa trädgårdar, och samlade åt oss åtskilliga behagelige frukter. Ännu mera öktes vår förundran, när vi blevo varse, att ägarne ej en gång brydde sig om att vända ögonen på oss. Vår följeslagare lämnade oss till svar, att de här ej äro så nogräknade om något litet frukt som på många andra orter i världen, emedan de hava en så stor ymnighet därav. Vi märkte sedan mer än ofta, att de i Sverige och Finland äro mycket mera nogräknade om ett par rovor uti rovlandet än de här om de välsmakeligaste frukter”.

Hackspiten är ett stort gissel. ”Denne är skadlig både på Mayslandet och i äppel-trädgårdarna; ty han hackar sönder Mays-axen och äter upp äpplena. Somliga år infinner han sig i stort antal, i synnerhet där söta äpplen växa, dem han så uppäter, at ej mera än torra skalet sitter qvart”.

                      I Philadelphia får Kalm lära sig hur man lagar apple dumplins. ”Et sätt, huru en Äpplerätt af de Ängelska här plägar tilredas, var äfven detta: De taga et Äpple, skala det: göra så en deg af vatten, mjöl och smör, baka den tunt ut, och omgifva Äpplet dermed.  Detta bindes sedan uti en ren Linklut, lägges i en gryta, och kokas. När det är fullkokadt, tages det af, och sättes på bordet. Medan det är varmt skäres skårpan af på ena sidan. Derpå hafva de smör och såcker tilhopa blandade, hvilket lägges inuti, der Äpplet är, hvarefter Såckret, Smöret och Äpplet blandas väl tilhopa; då det är färdigt. De kallar detta Apple Dumplins.  Somliga kallardet Apple Pudding.  Det smakar rätt väl”.

Här en anteckning från 6 oktober 1749: ”Trä-gårdar voro i myckenhet vid Chichester. De stodo fulla med Äppel-trän, hvilka nu likasom suckade under sin börda af de många äpplen, hvarmed de voro belastade. Mästa delen af dem var vinter-äpplen, hvilka voro tjenlige at förvaras öfver vintern, och altså vid denna tiden mycket sura. Mäst vid alla bond-gårdar och andra gårdar här i landet var en sådan äppelträdgård, och den merendels tämeligen stor, hvadan ägaren hade god hjälp både til mat och dryck i sit hushåld för en stor del av året. Jag förundrade mig ofta öfver folkets kloka eftertanka här i landet. Så snart någon tilhandlat sig något nytt land, derest hvarken var hus eller upbrukad jord förut, var gemenligen des aldraförsta  göromål, at köpa sig unga äppelträds-stammar och anlägga en äppelträgård. Sedan började han först, at se sig om efter hus, och uptaga mark til åker. De visste att träden fordrade tid [...] Vid denna tiden såg jag allestädes vid gårdarna qvarnar, hjul, vältar och andra machiner, at krossa sönder äplen med, samt prässar, at sedan göra Cider deraf”.

Kalm säger inget om varför det var viktigt att plantera äppelträd med det allra första. Det var inte så mycket för att få äpplen att äta eller att laga dumplings av utan för att få råvara till cider. De svenska nybyggarna brukade dricka hembryggt öl men nu är cider den stående drycken för vardag och fest. Kalm träffar den 91-årige mannen Nils Gustafson som berättar att i hans barndom nyttjade ingen av svenskarna cider och det dröjde länge innan de tog efter sina grannar engelsmännen, men det har ändrat sig. ”Nu för tiden äro här ganska få, som brygga öl eller dricka, utan de bruka gemenligen Cider”. 

I mitten av juni 1749 befinner sig Kalm i Albany: ”Äppelträn af åtskilliga slag sades trifvas här ganska väl, och bära så så skön frukt, som på något annat ställe i Norra Amerika. Mäst vid var gård på landet voro stora äppel-trägårdar. En art af äpplen funnos här, som voro ganska stora och tillika mycket välsmakeliga. Desse sändes om Höstarna som en raritet både til Nya York och andra orter. Af de kärnor jag af dessa samlade, och i Åbo i Finland sådt, har jag fåt up en myckenhet trän, som trifves ganska väl, och ej tagit minsta skada af våra Vintrar; men som de ej ännu har blommat, så kan jag ej säga om den frukt de här bära, vill likna den de hade uti Albany. På landet härom kring Albany göras hvar Höst af äpplen en mycken skön Cyder”.

Hur kan den här mannen, Linnés lärjunge, nyfiken och frågvis om allt han ser i det främmande landet, vara så förstockad att han inte ber sina värdar att få namnet på det stora och välsmakeliga äpplet som skickades som en raritet till New York? Var detta kanske det äpple som senare fick namnet Rambo? Vi kommer aldrig att få veta. Kalm intresserar sig mycket för äppelodling men han nämner inte en enda äppelsort vid namn i sin resedagbok.  

                         År 1751 återvänder Pehr Kalm till Sverige. Han gör ett längre uppehåll i Stockholm och visar ingen brådska att resa vidare till Uppsala. Det får Linné – som var en av initiativtagarna till Amerikaresan och som Kalm skriver om med största respekt i sin bok: ”Vår tids berömde Naturkännare Herr Archiater Carl Linneaus som varit min praeceptor i alla delar av Historia Naturalis, samt handledt mig med största ömhet och alltid vårdat sig om min välfärd” – att gå i taket. Linné skriver till sin vän Abraham Bäck, kunglig livmedikus i Stockholm, i en ton som blandar stark irritation med ömhet: ”tag eldbränder och kasta efter Prof. Kalm att han må komma oförtövat till Uppsala, ty jag längtar efter honom som en brud efter kl 1 på natten”.

 

De äppelträd med ursprung i en svensk kärna som Kalm mötte hos Peter Rambo, sonson till den förste Peter Rambo, måste ha varit 100-åriga. Där kan också ha funnits yngre träd ympade med de först uppdragna sorterna. Vi vet inte om Kalm fick smaka äpplet Rambo. Vi vet inte ens om den goda frukten fanns vid hans besök 1748. Det går inte att utesluta att äpplet Rambo har ett annat ursprung än en kärna från Hisingen. Någon i släkten Rambo kan ha satt en amerikansk äppelkärna som gav ett fint resultat, gett den nya lyckade sorten namn efter familjen och fört ut både träd och frukt till försäljning.   

Det kan också vara så att Rambo är en förkortning av Rambour.

Knappt har jag tänkt tanken förrän jag får stöd för den. Den amerikanske presidenten Thomas Jefferson är känd för att ha haft en stor fruktodling vid Monticello, den pampiga herrgården i Virginia som i dag är öppen för allmänheten som ett museum. Odlade kanske Jefferson ett äpple kallat Rambo? Har han uttryckt en åsikt om det äpplet? På fråga till Monticellos kansli blir svaret att Rambo inte förekommer bland de äppelsorter som dokumenterats av Jefferson och det finns inget som visar att den funnits i hans fruktodling. Däremot har personalen ibland tagit med Rambo i de äppelprovningar som man ordnar för allmänheten. Peggy Cornett, som har titeln curator of Plants at Monticello, det vill säga att hon är ansvarig för växterna vid herrgården, skriver så här om Rambo i sitt svarsmejl: ”It is a French apple variety with great antiquity, dating to the sixteenth century, and was referred to as Summer Rambour and Rambour Franc”.

Rambo är alltså liktydigt med en fransk äppelsort som stammar från 1500-talet.

I uppslagsverket The New Book of Apples, The Definite Guide to Apples Including over 2 000 varieties av Joan Morgan och Alison Richards från 2002 står detta: Rambour är ett franskt ord för stora, röda äpplen. Rambouräpplen har odlats överallt på den europeiska kontinenten och förekommer fortfarande i trädgårdar i Frankrike men blev aldrig populära i England. Rambour Franc är det mest kända rambouräpplet och det tros ha sitt ursprung i byn Rambour nära Abbeville, Picardy. Äpplet De Rambure som omtalas 1532 av botanisten Jean de la Ruelle kan vara synonymt med Rambour Franc även kallat Rambour d’Eté [det vill säga Sommarrambour] som fortfarande odlas i Frankrike.  

Jag letar upp Rambour d´été på nätet och hittar tre hemsidor med exakt samma illustration av äpplet – ett helt äpple, ett ituskuret äpple och en klunga blommor – men den attribueras till tre olika konstnärer: Henri Louis Duhamel du Monceau (1700–1783), Pancrace Bessa (1772–1835) och Pierre-Antoine Poiteau (1776–1854). Någon av dessa fransmän kan vara upphovsman till illustrationen. Det viktiga för mig är den exakta likheten mellan detta äpple och det som går under namnet Rambo: samma sköna runda form, samma djupa skafthåla och korta skaft, samma runda, lätt spolformade kärnhus och samma koniska foderrör med mittställda ståndare. Allt tyder på att Rambo och Rambour d´été är samma äppelsort. Visserligen är äpplet på den gamla bilden grönt med röda strimmor men äpplen muterar ofta och det kan vid flera tillfällen under århundradena ha uppstått röda mutanter.

The proof of the pudding is in the eating heter det i England. När hösten kommer behöver jag se och smaka Rambo och Rambour d´été  sida vid sida för att vara övertygad om att de är identiska.

 

Äpplet Rambo hat varit en vida spridd och omtyckt äppelsort i östra USA. År 1804 är Rambo medtagen i Domestic Encyclopedia och under de följande 100 åren förekommer sorten i samtliga amerikanska pomologiska verk av betydelse. I boken The Apples of New York som kom 1903 är Rambo självklart med. Man får veta att äpplets ursprung är okänt men att det har sitt namn från de familjer som förde ut sorten på marknaden. Äpplet har odlats mycket i Delaware, Pennsylvania och New Jersey och infördes till Ohio av inflyttade familjer från Pennsylvania.

I dag, skriver författaren S A Beach i The Apples of New York, är Rambo inte lika planterad som den var ett halvsekel tidigare. Sorten rekommenderas inte för kommersiell odling, men eftersom äpplet är så välsmakande menar Beach att Rambo säkert även fortsättningsvis kommer att planteras i hemträdgårdar. Fruktköttet beskrivs så här: Vitt med dragning åt gult eller grönt, fast, ganska fint, starkt krasigt, mört, saftigt, svagt syrligt, aromatiskt, gott till mycket gott. Särskilt passande som dessertäpple.

 

Ramboäpplets glansdagar som en ledande äppelsort är över, men i östra USA är det fortfarande en populär frukt vilket visas av historien om hur Rambo fick ge namn till en berömd filmhjälte. Författaren David Morrell  – född 1943 i Kanada men bosatt i USA sedan 1960-talet – är mest känd för sin roman First Blood som kom 1972. Bokens huvudperson heter Rambo men i den film som gjordes 1982 fick hjälten, spelad av Sylvester Stallone, ett förnamn och kallas John Rambo. Filmen fick en stor framgång och det gjordes flera populära uppföljare.

David Morrell, som var bosatt i Pennsylvania 1968 när han skrev First Blood, har berättat hur han kom att fastna för namnet Rambo: ”Jag kämpade med att hitta ett bra namn för min huvudperson. En eftermiddag sa min fru att hon hade köpt ett så gott äpple vid ett stånd. Jag smakade på äpplet och, ja, det var ett väldigt gott äpple. Vad heter det, frågade jag och fick veta att sorten kallades Rambo. Jag rusade till skrivmaskinen”.

David Morrell har också sagt att namnet Rambo påminde honom om den franske poeten Arthur Rimbaud vars dikt En tid i helvetet från 1873 stämmer väl med Rambos grymma upplevelser som krigsfånge. 

I USA finns organisationer som värnar om träd förknippade med amerikansk historia, historical trees eller trees of antiquity.  Rambo räknas som ett historiskt äppelträd, a vintage apple, och olika krafter arbetar för att bevara det. Vid Cornell University i New York finns en botanisk trädgård där man planterade Ramboträd år 1985. I september 2006 planterade den svenske ambassadören Gunnar Lund två Ramboträd vid American Swedish Historical Museum i Philadelphia. Samma år anlades en plantering med 50 Ramboträd vid North Dakota State University i Fargo, North Dakota. Träd av sorten har också planterats på flera andra ställen som har svensk anknytning, till exempel i Lindsborg, Kansas, och The Swedish Cabin, Drexel Hill, Pennsylvania.

 

Föreningen Swedish Colonial Society håller minnet av den gamla svenskkolonin vid Delawarefloden vid liv och Herbert Rambo, ättling till Peter Rambo, var i början av 2000-talet föreningens ordförande. På hans initiativ har ympris av Rambo skickats från genbanken vid Cornelluniversitetet, New York, till Sverige där det efter obligatorisk, årslång karantänvistelse och sanering från skadedjur kunde okuleras till 10 träd att sättas i svensk jord. Mattias Iwarsson, som varit i kontakt med genbanken, fick veta att det enda Ramboträd som finns i genbanken är den rödskaliga sorten Rambo Red Summer och det växtmaterial som skickades till Sverige kom från det trädet; de ansvariga hade inga uppgifter om sortens ursprung.

Den 21 maj 2007, en solig försommardag, var vi ett femtiotal inbjudna som såg den amerikanske ambassadören Michael M Wood sätta spaden i marken och plantera ett Ramboträd vid gården Lövsta i Funbo utanför Uppsala. Platsvalet bestämdes av att Pehr Kalm arbetade vid gården som föreståndare för ägaren Sten Carl Bielkes experimentträdgård före avresan till Nordamerika 1748.

Den närliggande gården Sävja har ägts av Linné och även där sattes ett Ramboträd. De som svarade för planteringen där var Pia Kalm, släkt med Pehr Kalm, och Ramboättlingen Marianne Sandels. Den senares förfader Andreas Sandel var en av de svenska präster som sändes över för att arbeta bland församlingsbor i den gamla svenskkolonin. Sandel kom att gifta sig med Peter Rambos dotterdotter Maria och paret flyttade efter några år till Hedemora i Dalarna.

 

Nu har Ramboäpplet kommit tillbaka till Sverige, sa Herbert Rambo vid ceremonin vid Lövsta. Men äppelsorten Rambo/Rambour d'été fann sin väg till Sverige långt tidigare. Det är faktiskt troligt att det växer åldriga träd av sorten på olika håll i landet. Gullmar Henäng presenterar Rambo i boken Fler svenska äpplen och nämner där att Späth & Söhne i Berlin, tidigare en av Europas största trädskolor, har sålt äppelsorten Rambo och företagets säljområde inkluderade Sverige. Rambo finns också med i Alnarps kataloger från 1893 och några år framåt. Under rubriken Nya äpplesorter i katalogen läser man detta om Rambo: ” Under vinterns lopp erhöllo vi från Nordamerika ympkvistar som vi förökat och erbjuda intresserade fruktodlare nu desamma på försök. Alla äro ettåriga och ympade på vildstam”. 

 

 

Referenser

Kalm Pehr Resa till Norra Amerika delarna 1 – 3, utgiven 1753–1761

Ny upplaga utgiven 1904–1929

 

Kalm P. Peter Kalm’s travels in North America. Revised from the original Swedish and edited by Adolph B Benson, with a translation of new material from Kalm’s diary notes.  Dover, 1966

 

https://dianecapri.com/2012/03/diane-capri-reveals-david-morrell-and-rambo/

 

Iwarsson, M. Kom Rambo från Göteborg? Pomologen nr 3, 2018

Henäng G, Näslund G K. Fler svenska äpplen. Sveriges Pomologiska Sällskap 2023