Det är mycket tal om vilket vin man ska dricka till viss sorts mat, men vilket äpple man ska äta till viss sorts läsning är det ingen som brytt sig om att gå in på. Då får jag göra det själv.
Vill man läsa Karl Ove Knausgårds bok "Om hösten" förtär man lämpligen samtidigt Gul Richard: texten suger tag i läsaren på samma sätt som jag suger i mig det täta vita fruktköttets saft med stort innehåll av fantastiska aromer. Att inte ha åtminstone en gren av Gul Richard i trädgården är att förneka sig stor njutning.
Äpplen är en rubrik i boken. Knausgård har gjort iakttagelsen att medan frukterna i Norden är lätt tillgängliga så täcks frukterna söderut av tjocka skal och innebär en ansträngning att sätta i sig. Så är det inte med äpplet:
"Det är bara att sträcka upp handen, plocka äpplet och sätta tänderna i det. Inget arbete, ingen hemlighet, bara rakt på njutningen, den nästan explosiva befrielsen av äpplets skarpa, friska och syrliga, men ändå alltid också söta smak i munnen, som kan få nerverna att ila och kanske också ansiktsmusklerna att dra ihop sig, som om avståndet mellan människa och äpple är precis så stort som krävs för att denna miniatyrchock aldrig helt ska försvinna, oavsett hur många äpplen man har ätit i sitt liv."
Men Gul Richard får inte mina nerver att ila. Det får dem att slappna av. I glädje över att det finns något så utsökt gott i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar