Blommor på väg att slå ut

 

Hampus kommer att slå ut till Valborg

Lika spännande varje år att se när blomningen startar och vilket träd som blir först. Jag tror på Hampus som ligger i startgroparna.

Vissa träd kommer  tyvärr inte att blomma. Efter rekordåret 2018 tar många träd igen sig i år. Cox Orange till exempel. Medan Eldrött Duväpple och Södermanlands Kalvill ståtar med en aldrig tidigare sedd myckenhet av blomknoppar.

Auksis har redan stora blad.

Det spirar det i krukorna med ympade grundstammar. Det är inte så svårt att få dessa ympningar att lyckas, menar G. Mycket enklare att dona med ympen på ett bord i bekväm arbetshöjd än att stå på en stege vid ett träd och försöka träffa rätt.

Spaljerat Clara Frijs

Det spaljerade päronträdet av sorten Clara Frijs – ett underbart gott päron – slog ut i går och det vildsådda körsbärsträdet lyser vitt, vitt.

Sanningen om Kristinas apel

Mats Areskoug påstod i Dagens Nyheter den 13 april att författaren Vilhelm Moberg for med osanning när han skrev om det äppelträd som Karl-Oskar drog upp av kärna från Duvemåla. En astrakankärna kan nämligen inte växa till ett träd som bär samma äppelsort. Areskoug nämner också det gamla Åkeröträdet vid Åkerö säteri som många har trott importerades från Holland av Carl Gustaf Tessin. Min replik är införd på Namn och Nytt i Dagens Nyheter i dag:

Vilhelm Moberg var extremt noggrann när det gällde att ta reda på fakta. Vad beträffar hur det går när man sätter en äppelkärna så visar sparad brevväxling att författaren vände sig till professor Olof Selling vid Naturhistoriska Riksmuséet och fick veta att en äppelkärna kan ge upphov till både goda och mindre smakliga äpplen.  

Den kunskapen visar Moberg i en scen där Karl-Oskar får besök av en hälsingebonde när han sätter äppelkärnan från Duvemåla. Det kan bli annan sorts frukt på apeln när man sätter kärnor, varnar bonden och Karl-Oskar svarar honom: ”Ja. Dä kan bli suräpplen, iblann. Vi får si”. 

Författaren påstår ingenstans att det träd som Karl-Oskar har dragit upp ger samma sorts äpplen som det astrakanträd som kärnan kommit från. Karl-Oskar plockar ett äpple från den unga apeln och räcker till den döende Kristina. Hon drar in doften och säger med svag röst sina sista ord: ”Äpplena är mogena hos oss. Jag ä hemma...”

Vad beträffar det gamla Åkeröträdet som står framför Åkerö säteri kan det inte ha varit ett av de träd som Carl Gustaf Tessin importerade från Holland 1759. När Olof Eneroth mätte Åkeröträdet år 1862 hade det en omkrets på 5-6 kvarter vilket motsvarar 236 – 283 centimeter. En så imponerande stamtjocklek når inte ett äppelträd på bara 100 år. Som jag skriver i min pomologi ”Svenska äpplen” kan det gamla Åkeröträdet stamma från slutet av 1600-talet.

Små träd växer till

 

Krukor med spirande blad

Några gånger varje dag går G och tittar till sina krukor. Jag håller förstås också utkik och båda spanar vi efter små gröna blad på på korta äppelstammar.  I Urshult heter det att "ympen tänder". Hos oss har det tänt i alla krukor utom en: pelarträdet Moskovskoje ozerelje vill inte ta sig. Men inte förlora hoppet, kanske är ryssen bara lite sen av sig.

Flower of Kent med bomknopp

Flower of Kent har en blomknopp (syns på bilden som en oskarp rosa prick). G vill nypa bort den. Han tror att plantan växer bättre med knoppen borta. Jag vill ha kvar den. Hur mycket skada kan en liten blomknopp göra?

Ett moderträd mindre

Många gamla äppelsorter har ett ursprung som är gömt i historiens dunkel. Vi kommer aldrig att få veta var det första trädet av sorten Transparente Blanche stod. Däremot vet vi allt om P J Bergius som är en röd mutant av Sävstaholm. 

En aprildag 1908 inhandlade ingenjör Carl David Hellesen ett Sävstaholmsträd i Bergianska Trädgården och  planterade det på sin tomt Sveavägen 3 i Djursholm. Trädet bar frukt första gången 1912 men det var först 1914 som Hellesen meddelade de ansvariga på Bergianska Trädgården att ett misstag måste ha skett – hans träd bar nämligen röda äpplen.

Carl Florin, direktör vid Bergianska trädgården, ryckte ut till Djursholm och konstaterade med egna ögon att det unga trädet bar tjusiga, vackert formade, röda äpplen. Detta var en rödskalig mutant. En sensation, varken mer eller mindre, som fick namnet P J Bergius efter grundaren av Bergianska Trädgården.

Sidan  i "Svensk frukt" av Gustaf Lind från 1924 visar vanlig Sävstaholm – vitgrön med rosenröda strimmor –  och den nya röda formen som, skriver Lind, "benämnes lämpligast Rött säfstaholmsäpple".

När jag skrev Äppelbok, som kom år 2000 och där jag berättar historien om P J Bergius, besökte jag det då 90-åriga trädet som var i god kondition. Nu meddelar Sylve Rolandsson den tråkiga nyheten att fastigheten såldes för några år sedan och moderträdet till alla efterföljande träd av sorten P J Bergius är nedsågat, borta, jämnat med marken. Så trist. Är det mitt fel? Jag borde självklart ha informerat Djursholms trädgårdsdirektör om vilken pomologisk raritet som växte på Sveavägen. Då hade kanske trädet märkts upp som Kulturminne och fått stå kvar sin tid ut.

Peter Witzgall, forskare och fotograf

Peter Witzgall, forskare och fotograf

Först tackade han nej, sedan tackade han ja. Peter Witzgall, professor vid SLU i Alnarp, tänkte att Ig-nobelpriset  – det amerikanska priset för forskning som först får en människa att skratta och sedan att tänka efter – inte var ett ärofullt pris. Men det är det och den internationella juryn får varje år nära 10 000 nomineringar att välja bland. (Obs! Det går inte att nominera sig själv! Sådana mejl kastas bort!)

Jag är glad att professor Witzgall ångrade sig och tackade ja till priset till slut – han fick det efter att ha konstaterat att en vinkännare kan lukta sig till förekomsten av en bananfluga i ett glas rödvin – och  det var roligt att träffa honom på Karolinska Institutet i tisdags när han föreläste om sin forskning tillsammans med företrädare för Ig nobel.

Peter Witzgall föreläser om bananflugor

Jag känner Peter Witzgall som skicklig fotograf. När jag skrev min bok Konsten att sköta ett äppelträd konsulterade jag honom som expert på feromonförvirringsmetoden, ett sätt att bekämpa äppelvecklare i stora odlingar (ej hemträdgårdar).  I samband med detta skickade han mig sin underbara bild på äppelvecklare som tittar ut ur ett äpple, en bild som jag använde i första upplagan av boken.

Peter Witzgalls bild av äppelvecklarlarv

I tisdags berättade Peter att han har en liten äppelodling som han brukar besöka med kamera på fickan. Att ta bilden av den rosa larven kostade honom lång väntan, det är lätt att förstå. Har han ett favoritäpple? Ja, Transparente Blanche och Gul Richard.

Det här är Rhenskt Bönäpple

 

Rhenskt Bönäpple från Vibyholms slott 2018

Kan man odla Bönäpple i Sverige?  Frågar Tomas Steiner som samlar på äppelsorter. Ja, det kan man. 

G och jag kunde i höstas identifiera en av många gamla äppelsorter vid Vibyholms slott som just Bönäpple. Eller Rhenskt Bönäpple som är det fullständiga namnet. Förr skiljde man på litet och stort Rhenskt Bönäpple men i merparten av de nyare tyska pomologierna har de förenats till en enda sort: Grosser Rheinischer Bohnapfel.

G har forskat i äpplets historia och jag lånar det följande från hans anteckningar. Äpplet anses härstamma från en kärnsådd i mitten av 1700-talet i tyska Niederheim. Sorten är vanlig på kontinenten men i Sverige hade den svårt att få fotfäste. Hos oss har den saluförts och odlats i starkt begränsad omfattning. Det är känt att pomologen Olof Eneroth införde Bönäpplet till Vibyholm på 1860-talet. Den äppelälskande kyrkoherden Arnman i Tryserum planterade år 1907  hela 12 träd av Bönäpple som han köpt från Jönköping.

Rhenskt Bönäpple är en triploid äppelsort. Den utsågs 1922 av Deutsche Obstbaugesellschaft till en av tre "Reichobstsorten".