Nu har den kommit!

 

Min pomologi Svenska äpplen har varit slutsåld sedan en tid. Häromdagen kom den  i ny, lätt omarbetad utgåva. Nu ännu bättre! Som det brukar heta när en produkt släpps i ny tappning. 

Jag har lagt in nya uppgifter angående ursprunget till vissa äppelsorter och rättat till några förargliga tryckfel. Ingrid af Sandeberg har målat en ny färgbild av Ringstad. Några svartvita bilder har hon också reviderat. 

Boken, som getts ut av Pommeriet förlag, har fått ett lite annat stuk med vinröd rygg och vinröda  hörn. Hoppas att ni, som jag, tycker att den blev snygg. Hoppas också att den kommer att vara många till glädje.

Värmlands äldsta äppelträd har fallit

 

Bilden på  Cajsa Andersson framför Storkrisken är hämtad ur min bok Äppelbok från år 2000

I Pomologen nr 4, 2025, läste jag att Storkrisken har fallit. När Gullmar Henäng och jag var i Gullsbyn och besökte trädet 1998 var det stort och mäktigt med en omkrets på 5,40 m mätt en halvmeter från marken. En kraftig kätting löpte det mångstammiga trädet för att hålla ihop det. Vi träffade Cajsa Andersson som uppgav att hon representerade den nionde generationen på samma gård. Cajsa Andersson berättade att Storkrisken gav stora, gulröda äpplen fina till äppelmos. 

Häromdagen råkade jag läsa uppteckningar om svenskarnas trädgårdsintresse i slutet av 1900-talet som Nordiska Muséet samlade in omkring 1940. En av uppteckningarna gällde Storkrisken. Sagesmannen är Carl Tholén i Edane. Han berättar att i hemmansägare Axel Anderssons trädgård i Gullsbyn står en apel som enligt uppgift är 300 år gammal. Fröet ska ha satts någon gång på 1600-talet av Axel Anderssons moders mormoder. När hon var liten flicka besökte hon tillsammans med sina föräldrar en marknad i Karlstad och fick där ett äpple att ta hem. 

”Då vid denna tid fruktträd funnos endast vid herrgårdarna var ett äpple en sällsynt frukt. Flickan gjorde ett försök att plantera aplar av de i äpplet befintliga fröna med det vackra resultatet att i sinom tid trenne ståtliga aplar växte upp på Berget, som gården heter.

Det ena trädet sattes framför stolpboden och fick därav namnet ”boapel”. Ett sattes vid vedskjulet och fick heta ”vöskjurs-apel” och längst ned i den bästa jorden framför mangårdsbyggningen sattes det träd som vi idag kallar ”Storkrisken” av vilket namn framgår att trädet är stort och frukten syrlig i smaken. (En frukt som är syrlig har här på trakten kallats ”krisk”).

 1939 som var ett gott enastående gott fruktår i Värmland lämnade trädet en skörd på 8 á 10 tunnor äpplen. Numera användes frukten huvudsakligen till kreatursfoder men den är även användbar som hushållsfrukt. De två först nämnda träden har skattat åt förgängelsen för längesedan men Storkrisken torde ännu skänka frukt åt några generationer framåt i tiden.”

Ulrika Thulin uppger i Pomologen (medlemstidning för Sveriges Pomologiska Sällskap) att nya träd av Storkrisken lyckligtvis finns på tillväxt.

Ny norsk fruktbok

 "En ny norsk pomologi " står det på framsidan av boken Eple, paere, plomme  författad av Finn Måge som kom på Skald förlag under 2025. Syftet med boken är att visa på den rika mångfalden i norsk fruktodling, skriver författaren som också framhåller att boken lägger vikt vid fruktsorter och "är ett viktigt bidrag till att ta vara på kunskapen om traditionella norska fruktsorter (min översättning) ". 

Alla böcker som inspirerar till fruktodling i Norden och kännedom om fruktsorter är välkomna, men en pomologi är inte detta. Pomologi är läran om odlade frukter och bär. En pomologi är därför en bok som ger kunskap om frukter och bär. Med hjälp av en flora kan vi gå ut i naturen och känna igen liten blåklocka och nattviol. En välgjord pomologi har samma funktion: med dess hjälp får läsaren lära känna olika fruktsorter och lär sig skilja mellan dem.

Texterna i  Eple, paere, plomme är skrivna i en kåserande stil som liknar skrivsättet i min bok 100 älskade äpplen som kom 2002 och inte heller var en pomologi, med den ville jag bara inspirera läsaren att odla goda äppelsorter. 

Varje sort i den norska boken är illustrerad med en akvarell. Författaren uppger i boken att de flesta av bilderna är målade efter levande modell. Syftet med bilderna kan dock inte ha varit att visa hur en specifik fruktsort ser ut. De verkar istället vara illustratörens fria tolkningar. Jag skulle aldrig ha kunnat gissa att bilden av det stora gulvita äpplet med rodnad längst ned mot skaftet föreställer Alexander. Eller ta bilden av Lobo som i boken är till hälften grönt och till hälften rött. Och om man gör sig besväret med att måla av Katja sett uppifrån, varför visar man inte de fem distinkta knölarna som ger äpplet karaktär?  

Jag ser på skalfärgen att de avbildade äpplen (jag har bara granskat den del av boken som handlar om äpplen) är mogna, men ändå är kärnorna i de flesta fall avbildade som vita. Varför? För att illustratören tycker att vita kärnor är vackrare än bruna?